Så stod hon där, den ansvariga utredaren Anita Linder, och pratade om sin utredning. Den som skulle hantera ”informationsplikten”, eller snarare angiverilagen.

Hon ställde sig och berättade allt om hur skolan, sjukvården, socialtjänsten bör undantas från lagen. De enda som blev kvar är Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Kronofogdemyndigheten, Kriminalvården och Pensionsmyndigheten. Visst kokar man? Nu ska alltså de utvisningshotade flyktingarna som gör rätt för sig, betalar skatt, placerar sina pensionsfonder och söker jobb via arbetsförmedlingen också sättas dit?

Det är just det som är grejen. Ansvarige ministern Johan Forssell står där lugnt och berättar att partierna är överens, att det aldrig var någon plan på att skolan skulle ange någon egentligen. Hade vi bara läst utredningsdirektiven hade vi förstått det (sen att det råkade finnas en hel del journalister på plats som hade läst direktiven, och kunde visa på punkt efter punkt där utredaren inte följt dem, det är väl en bisak).

Det finns personer som kommer fara illa av det här med, för myndigheterna sitter på informationen från den tid då flyktingarna fortfarande var välkomna. Men det är svårt att bli upprörd över det, när de verkligen upprörande förslagen vi matats med i flera år nu, när det som framställts som utredningens syfte, så tydligt inte uppfyllts. Någonstans framstår det som att angiverilagen var en testballong. Att svaret blev ”inte än, vi tar några steg till först.”

Nu är det dags att sätta sig med 877 sidor utredning och nagelfara konsekvenserna av de förslag som ligger på bordet. För även om det här inte var vad vi fruktade som värst. Så var det inte heller ett steg mot frihet och medmänsklighet.