Söndagen den 26 maj är det Mors dag – och då vill Camilla Bergvall och María Ruiz Carreras uppmärksamma de osynliga mödrarna i mjölkfabrikerna, som förlorar sina kalvar efter bara någon dag eftersom människor vill ha deras mjölk.
DEBATT. När Mors dag närmar sig är vi vana att fira mänskliga mammor som vårdar och tar hand om sina barn. Men mitt i festligheterna finns det en grupp mödrar vars berättelser ofta förblir osynliga, nämligen korna i mjölkfabrikerna.
När vi tänker på de kor som producerar mjölk till människor kanske vi föreställer oss att de betar fridfullt på gröna ängar – det är åtminstone den bild som företagen själva vill måla upp i sina reklamfilmer. Särskilt nu på våren när många arrangerar så kallade kosläpp där korna äntligen får komma ut på bete. Men verkligheten i mjölkfabrikerna ser väldigt annorlunda ut. Den europeiska mejerisektorn har genomgått betydande strukturella förändringar under de senaste decennierna, från många små och medelstora gårdar till ett fåtal stora, högteknologiska, specialiserade och högproduktiva gårdar.
Den pittoreska bilden av handmjölkning i en Bullerbyidyll överskuggas nu av en obeveklig cykel av exploatering. I dag producerar en ko tio gånger mer mjölk än vad hon skulle ha gjort på 1500-talet. Detta har åstadkommits genom intensiva avelsprogram, kontrollerade miljöer, kraftfoder och artificiell inseminering. Men det kommer inte utan konsekvenser. Enligt en artikel som beställts av ett utskott i Europaparlamentet, är de primära problemen i mjölkindustrin benproblem, juverinflammationer och reproduktionsproblem.
För att en ko ska producera mjölk krävs en kalv, och därför insemineras korna i mjölkfabrikerna regelbundet. Kalven får dock inte stanna med sin mamma särskilt länge, eftersom hennes mjölk anses vara mer värdefull för människan. Kalven tas normalt från kon direkt, eller någon dag efter födseln, trots att den naturliga tiden för avvänjning är mellan 6–12 månader. Precis som människor kan kor skapa djupa band med sina avkommor, men dessa band bryts i mjölkproduktionen, med kalvar som rycks bort från sina mödrar strax efter födseln. Detta kan vara väldigt stressande, för både kalv och ko.
En ny vetenskaplig studie som har undersökt den europeiska mejeriindustrins (EMB) retorik visar att de helst inte pratar om detta, utan att det snarare kan ses som mjölkfabrikernas smutsiga hemlighet. Den europeiska mjölklobbyn har genom historien haft stort inflytande genom sina ekonomiska resurser och politiska kontakter. De har framgångsrikt förmedlat en bild av mjölk som nödvändig och hälsosam, samtidigt som de genom lobbyism har påverkat både den retoriska diskursen och de politiska beslut som rör livsmedel. Den växtbaserade sektorn får en bråkdel av det offentliga stöd som mjölkfabriker och andra djurfabriker subventioneras med. Ändå pratar den svenska regeringen gärna om rättvisa konkurrensvillkor.
Mjölkindustrin är väl medvetna om de brister som finns, framförallt gällande djurvälfärd, och därför undviker de också att prata om detta. Istället målas en missvisande bild upp i reklamfilmer där korna alltid går ute, trots att de i verkligheten bara får göra det några månader om året. Scrollar vi igenom Bregottfabrikens romantiserande bilder i sociala medier ser vi sällan kalvarna med sina mammor, men det kommenteras inte, trots att kornas juver är fulla av mjölk. Var är alla kalvar?
Efter att kalven har tagits ifrån mamman hålls den ofta ensam på ett mycket litet utrymme i upp till åtta veckor. Kalven får mjölk eller mjölkersättning ett par gånger per dag, istället för att som i det vilda suga i sig mjölk från sin mamma. Hälften av kalvarna som föds är hankalvar och eftersom de inte producerar någon mjölk slaktas de bara något år gamla. De hålls fram tills dess ofta enbart inomhus, i trånga miljöer på hårda underlag.
I samband med Mors dag vill vi uppmärksamma detta osynliga lidande som industrin helst inte vill prata om. Samlad forskning visar att människor bryr sig väldigt mycket om djur och vill att djur ska behandlas väl. 86 procent av svenskarna uppgav exempelvis i Eurobarometern att vi bör värna mer om de djur som föds upp i svenska djurfabriker i dag.
Det är dags att vi ser förbi reklamfilmernas romantiserande berättelse och vågar se verkligheten i vitögat. Inseminering, stressande separationer och juverinflammationer är de barska sanningarna bakom de glättiga annonserna. Först när vi vågar se detta kan vi agera för att förändra det.
