Vi är lite bekväma när vi uttalar ord. Tungan vill slippa en omväg, och så blir till exempel midsommar till missommar. Oftast är det inga problem med det, men ibland uppstår former som vi bara inte vill använda. Vad kallar man till exempel rädda barn i singular?
Missommar är över sedan en månad, och … vadå, missommar? Det heter väl midsommar, säger vän av ordning då och då. Miiid-sommar. Mitten på sommaren, när solen står som högst.
Ja, därför stavas det midsommar, men missommar har folk sagt i flera hundra år. Innan stavningen var standardiserad, på 1500- och 1600-talet, skrev man ordet på olika sätt: medsommar, messommar, midhjesommar, midsommare, missommer och ännu fler. Antagligen kunde det uttalas med eller utan d, för varför skulle man utelämna något man faktiskt uttalade?
Tungan tar en genväg
Det är likadant med matsäck och massäck – ett sammansatt ord där sista konsonanten i det första ordet tenderar att försvinna in i början på det andra. Det som händer med dem kallas assimilation, som betyder att något blir likadant som något annat. Ett t eller d glider in i s:et bredvid. I samhällsdebatten handlar assimilation oftare om folkgrupper än om språkljud, men även där är det något som blir likt något annat.
Ordet assimilation är i sig ett exempel på assimilation. Det är latinskt och kommer av assimilare, som är sammansatt av ad + simulare, som kom att bli både assimulare och assimilare, av skäl som vore spännande att undersöka en annan gång. Men d:et glömde hur som helst bort att vara ett d och gled ihop med s:et.
Den eventuella skadan var redan skedd när ordet lånades in på 1700-talet, och sånt händer i språk, på olika sätt i olika språk. I till exempel svenska och latin är det vanligt att konsonantljud som ligger nära varandra i munnen dras ihop. I d, s och t har man tungan på ungefär samma ställe. Skillnaden är att tungan inte går ända upp i gommen på s, det finns kvar en kanal att väsa igenom. Det blir enklare att låta tungan ta en genväg från d eller t till s.
Ett n nära ett b blir ofta ett m, som liknar n men uttalas mellan läpparna liksom b. Istället för Istanbul och inbetalning säger man ofta Istambul och imbetalning. R och s ligger nära varandra på många dialekter och smälter ihop i ett sje-ljud i ord som fors och vers, men på sydsvenska dialekter där r ligger längre bak hålls ljuden isär.
Med d nära t händer samma sak som när det kommer precis före s. En vid kjol är det ingen tvekan om, men ett vitt fält kan vara snötäckt eller stort. Vilket som avses får man förstå av sammanhanget.
”Neutrum undviks”
Ibland känns sådana former konstiga. Vi talar till exempel inte ofta om rädda barn i obestämd form singular, för det känns fel med ett rätt barn. Rädd kommer av verbet rädas, vara skrämd, av fornsvenska ræ∂a, som alltså betyder skrämma. Från början har det betytt skaka, komma att rysta eller skälva, skriver Elof Hellquist i Etymologisk ordbok.
Förr var barnet rädt, men när d:et assimilerades och det blev rätt började neutrumformen av rädd kännas fel. ”Neutrum undviks”, konstaterar Svensk ordbok om rädd. SAOL är lite mer exakt och säger att neutrum singular obestämd form undviks. Ja, ”det rädda barnet” eller ”flera rädda barn” går ju bra, det är ”ett rätt barn” som inte riktigt vill ut.
Språkrådets frågelåda skriver att det finns många sådana ord: pryd, vred, fadd, flat, kåt och lat, till exempel. Ett prytt barn, statsråd eller butiksbiträde låter lite konstigt – inte som om de var pryda utan som om någon hade dekorerat dem. Fadda smaker kan man träffa på, men ett fatt äpple? Ur ett språkvårdsperspektiv är det inget fel på sådana former, skriver Språkrådet. ”Det är bara så att nästan ingen använder dem.”
Rädda och rädda
På tal om rädda barn har antagligen generationer av barn trott att hjälporganisationen Rädda barnen är uppkallad efter dem – de rädda barnen, alltså. De hade ju råkat ut för krig, sjukdomar och annat elände, så man kunde förstå att de var rädda, men det var ändå ett märkligt namn, som Hungriga barnen eller Sjuka barnen.
Om man vet att rädd kommer av ræ∂as, och att ræ∂a betyder skrämma, blir det ännu märkligare. Skrämma barn, ska det vara ett namn på en hjälporganisation?
Men rädda i Rädda barnen är förstås verbet rädda, inte adjektivet i plural. Verbet har ingenting att göra med att skrämmas, det kommer från medellågtyska redden, som betyder precis samma sak som vi är vana vid att rädda betyder. Att hjälpa någon ur fara, och andra näraliggande saker.
Så vi undviker att säga ”ett rätt barn”, kanske för att det låter som rätt som inte är fel. Ändå använder vi verbet rädda, som låter som ett helt annat rädda. Det finns ingen logik i det, det har bara blivit så. Om assymmetrin stör för mycket kan man försöka utmana motståndet och ändå tala om ett rätt barn. Med risk för att samtalet börjar handla om ordet och formen istället för om att rädda barnet.
