I samband med lodjurens parningstid inleds den svenska licensjakten på lo. Mot en avgift på 400 kronor, som betalas till Naturvårdsverket, kan också utländska troféjägare delta i dödandet av svenska lodjur.

Troféjakt på lodjur i Sverige bedrivs gärna med hjälp av hund. Jägare spårar lodjuret tills hon påträffas, varpå jägarens följeslagare tar vid och jagar lodjuret tills hon blir uttröttad. Rädd, och för att rädda sitt liv, klättrar lodjuret då ofta upp i ett träd. Där blir det lätt för jägarna att skjuta ihjäl henne. Om det rör sig om en hane eller en dräktig hona kan inga jägare se. Att könsbestämma levande lodjur är nämligen svårt. Inte ens vid besiktning av dödade lodjur kan lekmannens öga säkert veta om det rör sig om en hane eller en hona – kanske en havande hona som inte fick bringas om livet. Dräktiga lodjur rör på sig i mindre utsträckning än normalt, och blir därför enklare att lokalisera och därmed döda.

Positiv syn på lodjuren

Det sägs att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och [att] riksdagen är folkets främsta företrädare”. Vad gäller lodjuren företräder dock inte riksdagen den svenska befolkningen på ett lämpligt sätt. Riksdagen är i huvudsak lodjurs- och rovdjursfientlig, och vill hålla lodjursstammen nere på minsta möjliga nivå. Samtidigt visar studier att den svenska befolkningen som helhet har en mycket positiv syn på lodjur, endast 13 procent är för jakt på lo, och 72 procent menar också att det är fel att bedriva jakt på djur som har ungar, är dräktiga eller har sin parningstid.

Medan länder som Costa Rica, Indien och Kenya förbjudit fritidsjakt, har tilldelningen av rovdjur i Sverige ökat de senaste åren – detta trots att björnen är nära hotad, vargen starkt hotad, och järven och lodjuret sårbara. Finland har visat att det går att samexistera med större lodjursbestånd än det svenska. På en yta som motsvarar ungefär tre fjärdedelar av Sveriges areal ges utrymme åt omkring 2 500 lodjur som är över ett år gamla. I Sverige finns ungefär 1 400 lodjur totalt. I huvudsak begränsas tillväxten på grund av hög dödlighet i form av licensjakt och jaktbrott. Och medan Finlands olagliga lodjursjakt är liten (ett till tre fall upptäcks per år), dödas det i Sverige minst hundra lodjur per år, och jaktbrott är en betydande dödsorsak för lodjur i Sverige. Att den utökade licensjakten på lodjur bidragit till att minska det olagliga dödandet av lodjur finns det inget stöd för.

Kan värna skogen

Hur kan då det komma sig att svenska politiker och myndigheter utsätter det trängda lodjursbeståndet för omfattande jakttryck? Genom EU-rätten och artskyddet har ju lodjuret och andra vilda djur rättsligt skydd. Artskyddsförordningen ska införliva habitatdirektivets förbud mot att fånga, skada, eller döda vilda djur, så att de kan leva i fred utan mänsklig inblandning. Också deras livsmiljöer ska skyddas. Lodjuret är hotat och skyddas av EU:s artskydd, och av habitatdirektivet, mot bland annat jakt. 

Sverige har dock motsatt sig att implementera och följa dessa riktlinjer. Detta underminerar inte bara EU:s intentioner utan hotar även det svenska naturarvet.

Dessutom skadar riksdagens, Naturvårdsverkets, länsstyrelsernas, och domstolarnas agerande skogsnäringen. Mänsklig förvaltning av naturen har lett till en överbelastning av klövdjur vilka orsakar stora skogsskador. Lodjuret kan reglera klövdjurspopulationer, och därmed värna skogen, vilket stärker den biologiska mångfalden, skogsindustrin, och alltså rikets välfärd. Också lantbruket skulle gynnas av fler lodjur. Betesskador orsakade av hjortdjur på lantbruksgrödor kostar enorma belopp. Dessa skador skulle minska markant med fler lodjur, vilka agerar naturvårdare i egenskap av att vara flerartsförvaltare, varje dag, året om.

En större lodjursstam skulle dessutom bidra till att hålla bestånden av bytesdjur starka och friska, och minskade klövdjurspopulationer skulle innebära färre trafikolyckor.

”Rätten” att döda

Lodjurets betydelse för naturen och bytesdjurssamhället, samt de fördelar vilka lodjuret medför för människan, bör uppmärksammas i större utsträckning. Dessa uppenbaras inte enbart med hjälp forskning av lodjurets näringsintag, utan behöver kompletteras av mångsidig ekologisk forskning i vilken även lodjurens fångsttryck gentemot andra rovdjur och stammarna av hardjur och rådjur i en nejd beaktas.

Det är sant att lodjur kan orsaka betydande ekonomiska skador i renskötselområdet, vilket är ett hinder för en större lodjursstam i renskötselområdet – åtminstone med nuvarande ersättningsmodell. Alternativ finns dock. Svensk ersättning för järv i renskötselområdet har stärkt artens population i dessa trakter, och förslag på en rättvisare ersättningsmodell har utarbetats av SLU och samebyar.

Motsvarande begränsning finns inte utanför renskötselområdet. Lodjuret orsakar inga egentliga ekonomiska skador där. På sina håll där det dödas lodjur har det inte förekommit några lodjursangrepp på tamdjur alls. Ändå vill alltså riksdagen, Naturvårdsverket, länsstyrelserna, och domstolarna se ett fortsatt högt jakttryck på lodjuren.

Vilkas ärenden går de? I huvudsak tjänas den minoritet som vill jaga lodjur.

Svensk viltvård präglas nämligen av rätten till jakt. Trots att levande lodjur för med sig stora ekonomiska fördelar för samhället i stort, ges rätten att döda lodjur företräde. Att detta går på tvärs mot vetenskap, rikets välfärd och folkvilja tycks inte beröra de ansvariga. Inte heller tycks det besvära riksdagen, Naturvårdsverket, länsstyrelserna, och domstolarna att de systematiskt bryter mot EU:s artskyddslag, och därtill kränker EU-medborgares rättigheter i Sverige.

Erkänn nyttan

De som råder i Sverige har en förlegad syn på naturen. Medan andra nationer i allt högre utsträckning utvidgar faunans och florans rättigheter, befinner sig den svenska politiken och de svenska myndigheterna i en era som inleddes år 1938, då jakten och viltförvaltningen i Sverige instiftades i lag.

Därmed blir det Sverige – och inte Costa Rica, Indien, eller Kenya – som för 400 kronor, erbjuder dödande av vilda djur för nöjes skull. 

Detta är ett omfattande resursslöseri, och Sverige måste ersätta sin jaktbejakande lodjursförvaltning med en förvaltning som erkänner den nytta lodjur och andra rovdjur erbjuder Sverige i stort.