Den 28 februari 2022, bara några dagar efter att Ryssland inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina, skriver rektorn på Stockholms universitet, Astrid Widding, på sin blogg: ”Normalt sett är det Stockholms universitets syn att politik och akademisk verksamhet bör hållas åtskilda. Den situation vi nu befinner oss i är dock helt exceptionell, med en aggression i Europa utan motstycke sedan andra världskriget. […] Därför behöver Stockholms universitet omgående införa ett moratorium för våra centrala utbytesavtal med ryska universitet. Vi har inte för avsikt att, på institutionell nivå, under rådande omständigheter samarbeta med ryska statliga organisationer.” 

Hon får medhåll från andra rektorskollegor runt om i Sverige. Under samma vår stoppar flera svenska lärosäten sina samarbeten med ryska universitet och institutioner. Att samarbeta med akademin i Ryssland är att direkt stötta Putin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina, menar man.

Nu står världen återigen inför en, minst sagt, exceptionell situation. Redan i januari slog den internationella domstolen (ICJ) fast att det finns en verklig risk att Israel just nu begår ett folkmord på palestinier. Och i måndags gick chefsåklagaren på den internationella brottmålsdomstolen (ICC) ut och menade att en arresteringsorder bör utfärdas mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

En exceptionell situation – inte för att folkmord eller krigsbrott på något sätt är nya företeelser, men exceptionell på så sätt att dödandet sker så urskillningslöst, i en så hög takt, på så liten yta, helt öppet, framför världens ögon. Sedan den 7 oktober har den israeliska militären dödat mer än 35 562 personer i Gaza, skadat mer än 79 652 personer och förstört mer än 80 procent av Gazas skolor, 195 kulturarvsplatser och Gazas centralarkiv. Alla 12 universitet i Gaza har bombats. 

Så vad gör då svenska universitet, nu när världen än en gång står inför uppenbara krigsbrott och brott mot mänskligheten? Nä, just det – ingenting. På rektorsbloggen skriver Widding att avbrytande av akademiska samarbeten sällan främjar fred och rättvisa i globala konflikter. Tillsammans med andra rektorer påpekar hon att Sverige och EU inte infört sanktioner mot Israel och att universiteten därför saknar mandat att avbryta sina samarbetsavtal.

Men liksom i Ryssland är universiteten i Israel nära sammanlänkade med israelisk militär och regering. I den nyutkomna boken Towers of ivory and steel: How Israeli universities deny Palestinian freedom beskriver Maya Wind, en judiskisraelisk forskare som växte upp i Jerusalem, hur universiteten är en grundpelare i Israels systematiska förtryck av palestinier. Akademiska discipliner, utbildningsprogram, campusinfrastruktur och forskningslaboratorier stöder den israeliska ockupationen och apartheid. Samtidigt kränker universiteten Palestiniers rätt till utbildning, hindrar kritisk forskning och kväser studentprotester med våld.

Enligt högskolelagen ska svenska högskolor och universitet främja en utveckling som säkerställer en god miljö, välfärd och rättvisa för nuvarande och framtida generationer, både nationellt och globalt. I förarbetena till den svenska högskolelagen står det också att högskolorna själva bestämmer hur deras internationella verksamhet ska genomföras.

De israeliska universiteten har inte bara förblivit tysta när den israeliska armén urskillningslöst bombat civila och jämnat palestinska universitet med marken, utan har också utvecklat vapensystem och militära doktriner som använts vid Israels senaste krigsbrott i Gaza. Att samarbeta med akademiska institutioner i Israel är inte att bidra till välfärd och rättvisa. Det är att direkt understödja och legitimera den israeliska politiken och dess förtryckande system gentemot palestinierna. 

Detta är något som många svenska studenter, till skillnad från svenska universitetsrektorer, har förstått. I essän Att säga sanningen till makten skriver den palestinskamerikanske tänkaren Edward Said att ”[…] man har en särskild plikt att vända sig till de konstituerande och auktoriserade makterna i ens eget samhälle, som är ansvariga inför dess medborgare, i synnerhet när makten utövas i ett uppenbart orättvist och omoraliskt krig eller i medvetna program för diskriminering, förtryck eller kollektiv grymhet.”

Studenterna som protesterar har tagit Said på orden. Efter sju månader av manifestationer, upprop, walkouts, möten och föreläsningar har nu hundratals modiga studenter sedan mer än en vecka tillbaka slagit läger på campus i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Umeå, Örebro, Karlstad och Växjö. Studenternas krav är enkla: lyssna på uppmaningen från det palestinska civilsamhället och akademiker och avsluta institutionella samarbeten med israeliska lärosäten och militära företag. Detta gäller inte samarbeten med enskilda israeliska akademiker (som exempelvis Aftonbladets Somar Al Naher vill få det att framstå), utan med de israeliska institutionerna som på ett institutionellt plan fortsätter att understödja en stat och militär som begår brott mot mänskligheten, krigsbrott, apartheid och olaglig ockupation.

För att visa konsekvens i sitt etiska och juridiska ansvarstagande, borde svenska universitet hörsamma studenternas krav omedelbart. Allt annat vore en skymf mot principerna de säger sig stå för.