Djur har samma samma förmåga till empati och känsel som vi människor, men i Sverige vägrar vi erkänna dem som kännande individer. Det är dags att lägga ner landsbygdsdepartementet och istället skapa en grundlag som tar hänsyn till alla levande arter tycker naturdebattören Charlotte Swanstein.
DEBATT.
”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.”*
Alla som har följt med i skolan vet att allt levande på jorden är släkt med varandra, från bakterie till däggdjur. För mer än sextiofem miljoner år sedan började utvecklingen av det som skulle bli arten människan.
Det första däggdjuret, Haitisnabelslidmusen, är faktiskt skälet till att just Du finns. Våra släktingar bland däggdjuren påvisar att vi alla har samma förmågor till självmedvetande, empati och känsel. Min morfar var lärare och brukade förklara livet med att säga: ”Sök inte efter paradiset du är redan där – här på jorden – var medveten och aktsam om det…”
”Vi lever i ett land av statsunderstödd ansvarslöshet.”**
Vår jord uppvisar ett stort antal olika arter och forskningen visar att de flesta av arterna är precis som vi, inkännande individer. Detta kan i all rimlighet inte hanteras efter politiskt tyckande, vilket kan skifta vart fjärde år.
Det anses att djur inte har några rättigheter till sitt liv OM det inte gagnar människan. Det är en gräslig tanke som om de uttalades högt inte skulle ge många mandat, att vara så okunnig och empatilös borde inte ens generera en ämbetsplats.
Den 2 maj i år blev Belgien det sjätte landet efter Tyskland, Slovenien, Luxemburg, Italien och Österrike som ger lagskydd till ickemänskliga djur, och erkänner dem som kännande individer. I artikel 7 a, står det:” … ska staten, kommuner och regioner försäkra sig om skyddet av och välfärden för djur som kännande individer.”
Men i Sverige heter det, i några propositionssvar (Prop. 2017/18:147 sid 52) på frågan om djurs egenvärde skall föras in i lagen, så här:
”…Statens veterinärmedicinska anstalt välkomnar att bestämmelsen tydliggör att en god djurhälsa är viktig men anser att effekterna av att föra in att djur har ett egenvärde noga bör övervägas eftersom denna formulering höjer nivån för djurs juridiska rättigheter ovanför den nivå som råder idag…”
”… Riksdagens ombudsmän (JO) ställer sig av lagtekniska skäl frågande till varför riksdagen i lag ska föreskriva att djur har ett egenvärde…”
”… Länsstyrelsen i Jönköpings län och Örebro län samt LRF och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen, är tveksamma till formuleringen att ’djur har ett egenvärde utöver den nytta de har för människan’ eftersom det kan uppfattas som att djur ska hållas vid liv till varje pris eller att det inte längre skulle vara tillåtet att avliva eller slakta friska djur…”
Landsbygdsdepartementet är förhärskande och skapar inget annat än död. Det framgår med all tydlighet att Sverige inte är betjänt av en landsbygdsminister, då den nuvarande ministern, likt de tidigare, inte är intresserad av faktisk kunskap eller respekterar ekologi, biologi eller ens enskilda arters-/djurs rättigheter. Den posten borde innehas av faunans beskyddare och inte som nu – dess bödel.
Inte heller lyssnar man på forskning om biologisk mångfald, inte ens från forskare som är de mest välansedda av världens samlade forskarkompetens. Sverige har undertecknat men följer inte Nagoyamålen, EU:s Art- och Habitatdirektiv, Natura 2000 liksom Bernkonventionen. Detta trots att alla vet att vi är i det sjätte massutdöendet av arter och lever i en gigantisk klimatkris, som bara har börjat.
Inte heller ser dessa ministrar till att lagar kring tamdjur följs. Inte heller ser de om landets skog och natur, då Sveriges eget skogsbolag bryter mot lagen vad gäller avverkning av skyddad/rödlistade natur-/skogsområden.
Våra havsområden skonas inte heller, så det råder en sund ekologis balans med biologisk mångfald. Istället för att stoppa industrifiske med bottentrålning utlyser man skyddsjakt på skarv och gråsäl – inkompetensen ekar och vår statsminister, som är högst ansvarig, hör ingenting.
Som landsbygdsminister borde man värna landsbygden med vettiga samhällscentrum där det finns tillgång till det mest basala, så som tand-sjukvård av primärhjälp, brand- liksom rättsväsende dygnet runt och en god veterinärvård. Att ha god kontroll på vägnätet. Varje invaggad stadsbo får en chock om de ger sig ut på vägarna på landsbygden, som dräller av ”potthål”.
Den allmänna infrastrukturen är ett skämt och lär troligen inte uppskattas av våra nya partner Nato, som kanske är de som kan förbättra denna.
Bönder får inte den informationen eller hjälp de behöver för att veta hur de kan skydda sina tamdjur från rovvilt. Landsbygdsministerns lösning är att döda det vilda och några månader senare är det dags för tamdjuren att åka till slakteriet – känns som en riktigt korkad idé. Mer oempatiskt tilltag får man leta efter, denna politik är inte hållbar för en levande landsbygd, utan kontraproduktiv.
I staden är det gräsligt med män/småpojkar med skjutvapen men på landsbygden verkar det helt okey. Med detta vill jag säga att det finns ingen kontroll på alla de som har rätten till att ha jaktvapen i sitt hem och inte heller på jakt, som sådan.
Det finns ingen kontroll på hur jakthundens liv är. Och det märkliga är att ”vanliga Svensson” – även om de är högt upp på tävlingslistor med sin hund i hundsport – måste ha den kopplad under sommarn, för att värna djurlivet som har ungar. Men jakthundar får springa lösa och jaga under samma tid.
Gängkriminella skrämmer hela landet medan landsbygdsministern och justitieministern tycker det är självklart och helt rimligt att vapenlagarna luckras upp för jaktkåren, vilka är ett gäng människor som sysslar med att döda helt friska djur vilka behövs i naturen. Läs gärna artikel här från Svensk Jakt.
Politiker är som vilken säljare som helst, fast de jobbar bara med kundkontakt några veckor vart fjärde år, i övrigt är de onåbara.
*Citat ur boken Djurfarmen av George Orwell.
**Starten på Sven-Eric Liedmans förord till Ulrike Herrmanns bok Kapitalismens slut, myten om grön tillväxt.
