DEBATT. I dagens värld, där konflikter och orättvisor härjar, är det viktigt att vi ställer oss frågan: Vem gråter för kurder? Vi kan inte blunda för verkligheten att Iran nyligen attackerade Erbil i den irakiska delen av Kurdistan och att Turkiet, under ledning av Erdoğan, bombarderar den kurdiska delen av Rojava. Oskyldiga barn, män och kvinnor dödas, men var är solidariteten? Var är rösterna som skriker ”Free Kurdistan”? Var är de som står med vår flagga och öppnar sina hjärtan, och var är demonstranterna som stöder oss? Är inte vi kurder också mänskliga varelser? Förtjänar inte vi rättvisa och fred? Att vara kurd ska inte behöva vara ett brott. 

Det är en tragisk verklighet att de som betraktar sig själva som människor kan blunda för kurdernas lidande. Dessa personer visar sig vara likgiltiga gentemot de smutsiga diktaturerna som sitter och mördar oskyldiga små barn och deras familjer. Det är inte en så stor skillnad mellan dem och dessa diktaturer; deras tystnad säger att de tillåter kurdernas lidande att fortsätta. Det är ännu en stark varningssignal om att vi har misslyckats som ett enat samhälle när det gäller att stå upp för alla människors värde, inklusive kurdernas.

Vi måste sluta blunda för kurdernas historia och lidande om vi vill kalla oss själva feminister eller aktivister. Det finns inget land eller befolkning som har kämpat så mycket under decennier för sin överlevnad och rättvisa som kurderna. Vi kan inte påstå att vi försvarar allas rättigheter om vi inte inkluderar kurdernas liv i våra strävanden för feminism och mänskliga rättigheter.

Därför vänder jag mig också till Ulf Kristersson, Sveriges statsminister. Jag skäms över din roll som ledare för vårt land när jag ser hur du springer efter en diktatur vars händer är fläckade av människoblod. Jag skäms över att du viker dig för Erdoğan och inte fördömer de övergrepp som han utsätter kurderna för. Som statsminister borde du vara en röst för rättvisa och mänskliga rättigheter, inte en som tystnar inför orättvisor och lidande.

Det är hög tid att vi alla står upp och kämpar för rättvisa och fred för kurderna och för alla människor. Vi kan inte kalla oss själva försvarare av alla människors rättigheter om vi inte inkluderar kurdernas historia och lidande. Det är först när vi gemensamt kämpar för att sätta stopp för kurdernas lidande och kräver ”Free Kurdistan” som vi kan påstå att vi har en verklig förståelse för feminism och mänskliga rättigheter. Vi kan inte längre vara tysta.