I DN (19/8) uppmuntrar Therese Svanström, ordförande för den fackliga paraplyorganisationen TCO, arbetsmarknadens parter att gå samman i ett handslag för klimatet. När politikerna, både till vänster och höger, inte gör tillräckligt för klimatet behöver andra kliva in. Arbetstagare och arbetsgivare kan här ta ansvar och staka ut en väg för en rättvis grön klimatomställning, menar hon i en debattartikel.
Bland annat nämner Svanström att järnvägen borde rustas upp och byggas ut för att minska jobbresornas klimatavtryck och att det finanspolitiska ramverket måste förändras för att regeringen ska kunna genomföra investeringar i klimatanpassad infrastruktur. Hon lyfter också fram att fossilsubventioner måste slopas medan andra stöd måste tas fram, såsom omställningsstudiestöd, skatteåterbäring för att främja ”klimatsmarta val” och återbäring till de bygder där vindkraftparker byggs.
Inget fel i sak. I en värld där den globala genomsnittstemperaturen slår rekord månad efter månad, är reformförslagen både välkomna och ett steg i rätt riktning.
Men är de tillräckliga? Kommer de leda oss till den totala systemförändring som krävs för att bygga rättvisa samhällen i en varmare värld? Knappast.
Visserligen är de revolutionära dagarna för de stora facken sedan länge förbi – men nog finns det andra reformer, med systemförändringspotential men fortfarande tillräckligt lättsmälta för dagens TCO, som hade kunnat inkluderas i den klimatpolitiska planen.
Arbetstidsförkortningsfrågan är ett sådant exempel. Med tanke på vilken het potatis frågan har varit under våren och sommaren, hade det varit ett utmärkt tillskott till klimatplanen. För som jag skrivit tidigare är förkortad arbetstid inte bara bra utifrån ett frihets-, hälso- och arbetsmiljöperspektiv – utan också ur klimat- och miljösynpunkt.
När vi har färre timmar på jobbet, minskar vi vår konsumtion och därmed vårt klimatavtryck. Vi har tid att ta cykeln istället för bilen. Vi har tid att odla och laga mat från grunden istället för att köpa snabbmat. Vi har tid att ta tåget istället för flyget. Allt sådant som gör gott för både hjärtat och planeten.
Genom att korta arbetstiden ifrågasätter vi också huruvida samhället bör organiseras enligt en kapitalistisk vinstlogik (allteftersom produktiviteten ökar måste produktionen öka måste konsumtionen öka måste naturresursexploateringen öka måste koldioxidutsläppen öka – allt för att stilla aktieägarnas aldrig mättade hunger efter avkastning). Istället för att människor går in i väggen för att arbeta för att (rika) människor ska vilja ha, och konsumera, nya kläder, statusprylar och lyxprodukter, kan vi låta produktionsnivåerna minska eller ligga på samma nivå och låta folk gå hem tidigare från jobbet. Genom att lägga ner vissa industrier eller miljöskadliga företag skapar vi möjligheter för fler att börja arbeta inom omsorgs- eller vårdyrken och därmed sänka arbetstiden även där.
För att citera den tidigare finansministern Ernst Wigforss ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
Låter det för bra för att vara sant? Det är det inte. Det är bara sund klimatpolitik som sätter människan och det intrikata ekosystem som hen är en del av, i första rummet.
Debattartikeln om Gaza-rapporteringen i tidningen Journalisten.
Regeringen överväger att slopa flygskatt.
