Jag har levt ett liv av många möten, men jag minns ändå mitt första. Det var ett upprört föräldramöte där byns rektor skulle förklara och försvara en nedskärning. Det var nog aldrig meningen att barnen skulle vara där, men av någon anledning hade mamma inte hittat någon annan lösning än att ta med mig och dagen efter var det jag som berättade för klasskompisarna vad jag hört.

De vuxna behövde spara. Några lärare fick gå. I de flesta ämnen skulle vi behöva ha lektioner tillsammans med klassen som var ett år yngre. ”Ni är framtiden”, brukade de säga på skolavslutningarna, men nu var det vi som skulle ta det där stålbadet som politikerna på TV pratade om.

Det blev protester förstås. Namninsamlingar. Säkert fler upprörda föräldramöten. Men snart satt vi där och var dubbelt så många i klassen.

Jag läser tidningarna från hemifrån, och nås av rubriker om min gamla högstadieskola. Eleverna har strejkat för att stoppa en omorganisation, och för att få ett möte med sin rektor.

Även om rektorn i intervjuerna, åtminstone för en avlägsen vuxen, tycks resonera klokt om lugn och arbetsro, och intygar att denna gång så handlar det inte om några besparingar, så är det svårt att inte minnas de egna åren på samma skola och känna för eleverna.

De tror inte på henne. ”De säger att det inte handlar om pengar, men alla vet att det är det”, säger Maximilian i åttan.

Nu bor jag långt därifrån, tillfälligt utflyttad från Skåne sedan 25 år, och har en egen tös som ska börja högstadiet. Och jag försöker hindra mig från att säga allt sådant som de vuxna sa till oss då. Jag vill inte att hon ska höra att de här åren är bara att ta sig igenom, att allt kommer vara tufft, att livet börjar sen. Att ni är framtiden, men inte värda att lyssna till nu.

Vad är det egentligen för vuxenvärld som helt ger upp om att ungarna ska ha det bra under just de där åren som man senare ägnar ojämförligt mycket tid åt att försöka förstå?

Det enda vi har är en liten tid på den här planeten. Just vi har råkat få den när det finns avancerad sjukvård och alvedon, skriftspråk och streamad kultur, fotbollsklubbar och cosplay. Varför i hela friden ska det vara förutbestämt att vi, i denna för människan oöverträffat rika tid, ska behöva gå igenom tonår av pina?

På den här lilla plätten av planeten som vi kallar ett land kan inflationen kyssa mig där solen aldrig skiner. Vi har ändå mer pengar än vi någonsin haft. Bara jämfört med det 90-tal då jag själv växte upp så är bilarna större, tjock-TV-apparaterna har blivit till hemmabioanläggningar och sommarsemestrarna längre bort. Inte för alla, men för tillräckligt många så att vi med säkerhet borde kunna säga: klart skolan ska ha tillräckligt med pengar.

Klart Bjärnumseleverna inte ska behöva misstro sin rektor om de riktiga motiven för den där omstruktureringen. Klart de borde veta att varenda vuxen som är i någon beslutsfattande ställning som påverkar deras liv vill deras bästa. Klart skolan de går på ska ha råd med varenda lärare, bibliotekarie och kurator de behöver.

Jag vet alltså att det inte är så. Jag har ett ganska smärtsamt skadebeteende som får mig att läsa kommunbudgetar och Tankesmedjan Balans rapporter. Kommunerna är i början av en nedskärningsvåg som riskerar få 90-talet att blekna likt det minne det är.

Men min poäng är att det är ett val. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige måste vara ett skatteparadis för de rika, att skolan ska vara en vinstmaskin för aktieägare eller att det alltid ska finnas pengar till vapen men köpstopp för böcker.

Den rikedom vi har, är byggd ovanpå sopberg och överkonsumtion. Alla som orkar tänka, vet att såhär kan det inte fortsätta. Just därför är en växling från ökad privat prylkonsumtion till ett starkt gemensamt samhälle, just vad vi behöver. Pengar satsade på bildning och kultur gör oss lyckligare utan att slita på miljön, medan konsumtionsklickens lycka snabbt går över i baksmälla. Vi behöver privat tillräcklighet, men gärna lyx i skolan, sjukvården och för oss alla när vi blir gamla och sköra.

Barnen i Bjärnum står just nu mitt i en lektion om demokrati. Om de blir lyssnade till, får de lära sig att det faktiskt kan fungera att uttrycka sin mening. Blir minnet att de blir, som Amanda i åttan uttrycker det, ”iggade”, så blir läxan den motsatta.