Våtmarker – mer än bara klimaträddare

Från att ha varit ett ämne för nördiga biologer känns det som att våtmarker på senare år blivit ett ord på nästan allas läppar. Till stor del beror det förstås på organisationen Återställ våtmarker som med sina omskrivna aktioner har gjort många uppmärksamma på våtmarkernas klimatnytta. Men trots att det talas mer om våtmarker än kanske någonsin tidigare så vet nog fortfarande de flesta av oss ganska lite om dem.

Det här är något som journalisten och biologen Anna Froster vill ändra på. I boken med den vitsiga titeln Våtmark: En djupdykning i grunda vatten tar hon med oss till en lång rad våtmarker, från Skåne till nordligaste Lappland.

Men först kanske vi ska reda ut vad våtmarker är. Naturvårdsverket definierar en våtmark som ”mark där vatten finns strax över eller under markytan stora delar av året”. Med andra ord är myrar, mossar och kärr våtmarker, men även vissa sjöar såsom Hornborgasjön kan kvala in. Att våtmarkerna är viktiga att bevara handlar inte bara om klimatnyttan, närmare bestämt deras förmåga att binda kol, utan också för att de är ovärderliga för den biologiska mångfalden, att de förhindrar försurning i sjöarna, att de ökar grundvattennivån och att de skyddar mot torka.

Man skulle kanske kunna tänka sig att en bok om våtmarker, trots det blöta ämnet, skulle kännas en aning torr. Men som tur är så är Anna Froster inte bara en väldigt kunnig biolog utan också en utmärkt stilist.

Det måste också sägas att det är en väldigt vacker bok. Förutom textkapitlen består nästan hälften av sidorna av fotografier av olika våtmarker tagna av Roine Magnusson och Patrik Larsson. När man betraktar dessa bilder kan man verkligen förstå varför vissa dras till våtmarkerna, trots att det kan uppfattas som ytterst ogästvänliga. Det är dock inte bara i modern tid som våtmarkerna har spelat en viktig roll. Anna Froster berättar att från jägarstenåldern och fram till medeltiden var våtmarkerna djupt vördade. Men på 1800-talet vände det. Sveriges befolkning växte kraftigt och man behövde mer åkermark, alltså började man dika ur många våtmarker. Senare började man även dika för att öka skogsproduktionen. Dessutom har man länge brutit torv på våtmarker vilket också har stor negativ klimatpåverkan.

Nu har utvecklingen vänt igen och de flesta tycks vara överens om våtmarkernas värde, men trots det fortsätter torvbrytningen på många håll och återställandearbetet går inte alls så snabbt som vore önskvärt.

Om allt detta berättar Anna Froster, men största delen av boken består i att hon följer med olika personer som håller på med inventering, forskning eller återställning. Givetvis får vi även möta några personer ut Återställ våtmarker under en rättegång. Den delen hade för min del gärna fått ta större plats, men å andra sidan har det ju redan rapporterats flitigt i media om just detta.

Boken största behållning ligger istället i de vackra beskrivningarna av allt liv som finns och allt man får lära sig. Om du inte redan var våtmarksfrälst innan du läste den här boken är det stor chans att du kommer vara det efteråt.