Vi som vill ha ett samhälle som inte bygger murar måste agera för en förändring, skriver Ylva Wahlström Ödmann, som har läst civilsamhällets vitbok Den onödiga flyktingkrisen – Rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015–2021.
DEBATT. Den så kallade flyktingkrisen är ett politiskt ställningstagande och ingen objektiv sanning. Detta framgår av vitboken från civilsamhället Den onödiga flyktingkrisen – Rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015–2021, utgiven av föreningen Stöttepelaren på Migra förlag. Ingrid Eckerman är en av redaktörerna.
Inget riksdagsparti lyfter i dag en generös flykting- och invandringspolitik som något självklart. Boken är skriven för att alla ska förstå och veta vad som hände i och runt denna sorgliga och onödiga flyktingkris. Ja, vi som samhälle skulle berikats om vi fått välkomna fler av våra invandrare, flyktingar, arbetskraftsinvandrare eller människor som kommit hit bara av ren kärlek till någon person i vårt land.
Redan under Gamla testamentets tid visste man att det var rätt att vara öppen och vänlig mot främlingen, ja på så sätt kan man till och med få besök av änglar.
Politiker som styr vårt land i dag är av annan uppfattning och vi är ett sekulärt land, utan någon statskyrka sen nästan 25 år. Och alla har känt av de globala vindarna som blåser för extremhögern. Ledande politiker i den rödgröna regeringen undvek våren 2015 att lyssna in kyrkor och andra från civilsamhället i en avgörande remissomgång.
Statsministern med flera ministrar var ute och demonstrerade. Stefan Löfven sa: ”Mitt Europa bygger inga murar.” Men ändå blev det så.
Vid en presskonferens i november 2015 kom dråpslaget, då både statsministern och vice statsministern, som sagt att de inte ville försämra för flyktingarna, ändå anslöt sig till den andra linjen och införde begränsande lagar för flyktingarna. Den 4 januari 2016 stängdes gränsen till vårt land och den 20 juli började den ”tillfälliga” retroaktiva lagen gälla.
Tänk om de godhjärtade hade stått på sig mera. Men varför rättade dessa goda krafter in sig i den helt nya kursen? Ingrid Eckerman lyfter två herrar från Socialdemokraterna. Anders Ygeman sa tidigt: ”Hälften av de asylsökande och invandrarna bör utvisas.” Morgan Johansson sa: ”Vi kan inte ta ansvar för Mellanösterns alla pojkar.”
Flera har anpassat sig efter den allmänna politiska strömningen som efter Ylva Johanssons inträde som EU-kommissionär också blev den rådande flyktinglinjen i alla EU-länder. Här hemma styrde Magdalena Andersson en kortare tid på den blåbruna budgeten inför valet 2022. Men denna gång satte Miljöpartiet ner sin fot och ville inte stödja den nya politiska inriktningen. Innan dess hade man bland annat accepterat medicinsk åldersbestämning på bristfälliga grunder av ensamkommande barn, eller tonåringar, som de flesta i alla fall var.
Som 18-åringar, eller kanske bara 15 år, fick de inte leva kvar i sina familjehem, utan skickades iväg till förläggningar, ofta på landsbygden, vilket skapade svårigheter för pojkarna.
Myndigheterna blir allt otydligare i sina uppdrag med olika bedömningar, samtidigt som olika politiska viljor får påverka domstolarnas beslut kring flyktingarna. Asylsökande med homosexuell läggning förväntas känna till hbtqi. Men detta uttryck är ett västerländskt begrepp som det krävs att den asylsökande ska känna till, för att ha någon chans att få stanna.
När det gäller konvertiter till kristendomen begär Migrationsverket en alltför hög kunskapsnivå. Församlingsengagemang, som borde vara det centrala, nonchaleras. Att byta tro eller avbryta sin trosåskådning är en mänsklig rättighet och inget man ska straffas för i vårt land.
Barn med grava funktionsnedsättningar har utvisats, trots att barnkonventionen blev svensk lag i januari 2020. Här finns flera rättigheter som bör bejakas om vårt land ska ses som en rättsstat. Det positiva försöket med gymnasielagarna var ofärdigt när lagarna trädde i kraft och tyvärr orättfärdigt i längden, när ungdomarna drabbas så olika. Detta är ännu ett exempel på att rättsstaten inte fungerar som den borde. Dessa brister har också många advokater som varit inblandade i de juridiska processerna påpekat.
Ett litet ljus i tunneln är att den föreslagna angiverilagen har ändrats något. Ett antal myndigheter kommer att få kravet att anmäla papperslösa människor i vårt land, men lärare, vård- och omsorgsverksamheter tycks klara sig. Detta tack vare stora protester från till exempel lärare, läkare och bibliotekarier, som också utgör undantagen. Fast rektorer får inte undantas från anmälningsplikten, och då riskerar ändå flera barn att inte våga komma till skolundervisningen.
Det visar på vikten av att vi som vill se en annan politik demonstrerar och agerar tillsammans för en förändring. Vitboken kan hjälpa oss att förstå hur omfattande problemen är runt den onödiga flyktingkrisen och ge oss redskap till förändring. Vi som bärs av tro på demokratin och alla människors lika rättigheter behöver ständigt arbeta vidare på olika sätt och reagera när vi ser kränkningar.
