En av de mest radikala förändringarna som Ulf Kristersson genomförde när han blev statsminister var att han slog ihop posten som biståndsminister och handelsminister. Johan Forsell, som blev den första bistånds- och utrikeshandelsministern, deklarerade stolt att bistånd och handel skulle knytas närmare varandra än någonsin tidigare, samtidigt som betydligt färre länder skulle få ta del av det svenska biståndet. För att inte alltför mycket pengar skulle rinna iväg till bistånd såg man också till att slopa enprocentsmålet och säga upp avtalen med ett stort antal civilorganisationer som tidigare administrerat biståndet.
Johan Forsell har nu blivit migrationsminister och ersatts av Benjamin Dousa, som verkar vilja fortsätta på den inslagna vägen. Dousa, som gick direkt från att vara vd för Företagarna och dessförinnan Timbro till att ta plats i regeringen, har precis som Forsell ingen tidigare erfarenhet av att jobba med biståndsfrågor. Snarare verkar det vara just handel han brinner för. I en stor intervju med GP beklagar han sig över hur tungt det är att vara biståndsminister, som när han nyligen var på ett möte i FN:s generalförsamling, och fick lyssna på deprimerande genomgångar av läget i världen. Men han tillägger också:
”På ett sätt är det bra med portföljen både handel och bistånd, det är flera tunga ämnen som berör och känner man sig för deprimerad över situationen i Gaza, Sudan, Jemen, Ukraina så kan man försöka spicea upp och få lite mer framtidstro genom en handelsdragning.”
Genom att öppna handelskontor och därigenom etablera svenska företag på olika platser i världen vill Dousa också sprida de svenska värderingarna – ”det blir som en bonus”, säger han i intervjun.
Att regeringen vill hjälpa svenska företag att satsa i krigsdrabbade länder behöver i sig inte vara något dåligt, men problemet uppstår när man så starkt kopplar samman det med biståndet. Pengar som tidigare gått direkt till hjälporganisationer ska nu gå till att sponsra svenska företag. Kanske leder det till några fler jobbmöjligheter för befolkningen i de länder där företagen satsar, men den stora vinsten tillfaller förstås ägarna. Att regeringen dessutom, med hjälp av företagen, vill sprida ”de svenska värderingarna” över världen vittnar också om vilken kolonial syn man fortfarande har – som att det sätt vi gör saker på i Sverige automatiskt skulle vara bättre än alla andra kulturers.
Man ska inte sticka under stol med att det finns stora problem med det traditionella biståndet också. Årligen försvinner stora summor till korruption. Men lösningen kan inte vara att bara satsa på handel utan att försöka se till så att pengarna faktiskt når fram dit de ska.
Precis som Donald Trump vill sätta ”America first” verkar den svenska regeringen vilja prioritera Sverige och svenskars intressen i alla lägen, till och med när det handlar om bistånd.
Hovrätten ser ut att gå ifrån den trend som rått ett tag med att döma klimataktivister för sabotage.
Lars Trägårdh, som leder utredningen om en svensk kulturkanon, hånar Sveriges nationella minoriteter och urfolk.