För Andreas Önnerfors började intresset för konspirationsteorier i början av 00-talet med Frimurarna. Det mytomspunna ordenssällskapet – som Önnerfors själv både är medlem i och har forskat mycket kring – är omgärdat av olika konspirationsteorier. Andreas Önnerfors blev bekant med flera av dem när han skrev om frimureri i Tyskland och insåg att nazisterna under andra världskriget hade beslagtagit Frimurarnas arkivmaterial och bearbetat det för att kunna passa in det i teorin om en komplott mellan frimurare och judar. 

Just hemliga sällskap som Frimurarna, men även Bilderberggruppen och Illuminati, är en tacksam måltavla för många konspirationsteoretiker, och Andreas Önnerfors tror att det finns en ganska enkel förklaring:

– Det hemliga väcker alltid intresse. Säg att dina vänner har en hemlig bokklubb som du inte får vara med i. Då vill du förstås veta varför den är hemlig. Sen har de här organisationerna flyttat in i en föreställningsvärld där man tänker sig att det är där alla de mäktiga personerna samlas och att det är där alla historiska händelser förbereds och utförs. 

Gemensamma drag

Den riktiga katalysatorn för Andreas Önnerfors forskning kring konspirationsteorier kom dock 2011 med Anders Behring Breiviks attack på Utöya. 

– Då blåstes det genast upp en massa avancerade teorier kring vem han var och varför han stylade sig som tempelriddare och sådana saker. Så jag laddade ner hans manifest och började läsa. Sen var jag också inne på radikaliseringsforskning vid den här tiden så jag tänkte: Kan jag som humanist bidra något till den här debatten? På den vägen är det. 

Går det att se några gemensamma personlighetsdrag hos de människor som dras till konspirationsteorier?

– För det första är det viktigt att klargöra att det inte finns någon diagnos som heter konspirationstroende. Men med det sagt så finns det diagnoser som kan predicera om du blir konspirationstroende. Det är framförallt schizofreni, eller paranoid personlighetsstörning. Det är människor som är överdrivet misstänksamma och som alltid föreställer sig att det är någon aktör som är ute efter dem. 

Andreas Önnerfors säger också att många konspirationsteoretiker har starka drag av neuroticism men också – kanske lite mer oväntat – av öppenhet för nya upplevelser. 

– Det här brukar man förklara med att en person som är väldigt öppen också kan tänka sig att det finns andra förklaringar än den som man har fått tidigare. 

Men viktigare än att försöka avläsa olika psykologiska drag tycker Andreas Önnerfors att det är att se på vilken nivå av konspirationstänkande en person befinner sig på. 

– Vi kan tänka oss att det finns tre nivåer. Den första handlar om kognitivt tänkande – hur jag uppfattar och förstår världen. Den andra handlar om upplevelser. Om jag till exempel har haft traumatiska minnen av myndighetskontakter så är risken stor att jag inte litar på myndigheter. Det tredje är våra sociala behov. Om jag har vänner som hatar Socialdemokraterna och som menar att de är korrupta så kanske jag också gör det.

Sektliknande beteende

Just den sista faktorn menar en annan forskare, sociologen Mikael Klintman, är extra betydelsefull. I en artikel argumenterar han för att vi måste förstå att behovet av att ingå i en gruppgemenskap rent evolutionärt har varit en av människans viktigaste drivkrafter och att det är detta som gör att många människor håller fast vid en åsikt, trots att fakta talar emot. 

Andreas Önnerfors håller med om att det är viktigt att se att konspirationsteorier ofta är gemensamhetsskapande berättelser som kan hålla samman en grupp, men samtidigt tror han att det går att argumentera mot konspirationsteoretiker med fakta – åtminstone upp till en viss nivå. 

– Ofta kan det vara väldigt komplexa frågor – till exempel varför Estonia sjönk. Och det kan också vara så att din motpart är extremt påläst och att du själv inte kan någonting om hållfastheten av bultar i en båtkonstruktion. I det läget tänker jag att det är bättre att istället fråga om metoder – hur vet du det här? Försök ta reda på hur någon har bearbetat empiriska data till något som liknar kunskap. 

Samtidigt ser han att det finns ett sektliknande beteende hos många konspirationsteoretiker där det meningsskapande blir viktigare än den rena sakkunskapen. 

– Där tänker jag att vi måste göra en riskbedömning, hur farligt är det här? Finns det en risk att den här personen kommer ta till vapen och skjuta en politiker nästa vecka? Sen måste man också fundera över hur man själv kommer att påverkas om man väljer att konfrontera den här personen.

Kritiskt tänkande

Andreas Önnerfors har deltagit i ett europeiskt projekt kring konspirationsteorier, men han har också skrivit en guide för MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. I den lyfter han fram olika insatser som kan göras vid olika tidpunkter. Till att börja med är det viktigt att utbilda ungdomar i kritiskt tänkande, innan de exponeras för för ett radikalt innehåll. När man ser tecken på hur någon är på väg att radikaliseras kan vänner och psykologer ingripa. I sista hand, när någon har gått väldigt långt, kan det bli ett fall för Säpo eller försvaret som till exempel kan släcka ner konton som sprider desinformation. Men Önnerfors tror också att civilsamhället kan spela en viktig roll genom att till exempel gå in i kommentarsfält och argumentera mot falska uppfattningar eller balansera upp hat med mer positiva budskap. 

– I en demokrati kan man aldrig skydda sig mot att folk säger knäppa saker även om vi skulle vilja det. Därför är det så viktigt att vi alla har ett ansvar att bemöta sådant här. 

Växande intresse

Intresset för konspirationsteorier har växt stadigt under de senaste decennierna vilket också avspeglas i mediebevakningen. Som ett exempel nämner Andreas Önnerfors i rapporten som han skrev för MSB att ordet konspirationsteorier nådde en topp under pandemiåret 2020 med över 6000 referenser i mediedatabasen Retriever. Han menar att det är rimligt att det skrivs mycket om det eftersom de påverkar stora politiska skeenden som presidentvalen i USA eller Brexit. Men för journalister är det också viktigt att fundera över vem det är som uttalar en konspirationsteori och i vilket syfte menar han. 

I rapporten skriver han att konspirationsteorier kan röra sig i fyra olika riktningar – uppifrån och ner ( av politiska aktörer för att befästa makt och smutskasta politiska motståndare), nerifrån och upp (av dem som känner sig  maktlösa som ett sätt att uttrycka maktkritik), utifrån och in (som en del av informationspåverkan riktat mot en annan stat) eller inifrån och ut (skuldbeläggande konspiratoriska berättelser som riktas mot andra grupper i syfte att hävda den egna kulturella identiteten). 

Han varnar också för att använda ordet konspirationsteori alltför lättvindigt, eller att bara beskriva konspirationsteoretiker som udda kufar. 

– Det kan vara roligt att göra reportage om dem för att de lever ute i skogen och tror att de är elallergiker eller tillhör en bisarr Flat Earth-grupp eller något sådant. Den frestelsen kanske man ska vara försiktig med, men där har vi ju också de pressetiska reglerna. 

I skolan och inom den akademiska utbildningen blir vi ju uppmuntrade till att tänka kritiskt och ifrågasättande. När kan man känna att en person är på väg att gå för långt, från att vara hälsosamt skeptisk till att glida över i en konspirationsteori?

– Jag skulle säga att det är när man börjar blanda in resonemang som inte bara handlar om vad som är sant och falskt utan också vad som är rätt och fel. Då blir det problematiskt eftersom det handlar om värderingar eller trosföreställningar. När vi märker att resonemang börjar bli mer blandade på det sättet blir det också svårare att bemöta det som är fakta för då befinner vi oss i ett annat fält av meningsskapande. 

Amerikanska konspirationsteorier

Att många konspirationsteorier föds och frodas i USA känner de flesta nog till. Redan 1964 skrev historikern Richard Hofstadter en essä med titeln The Paranoid Style of American Politics där han spårade den amerikanska konspirationstänkandet ända tillbaka till amerikanska revolutionen. Essän skrevs strax efter mordet på John F Kennedy, som kom att ge upphov till flera nya konspirationsteorier. Hade essän skrivits i dag hade den även kunnat omfatta teorierna kring Watergate, 9/11 och Qanon, menar Andreas Önnerfors.  

– Vi föreställer oss ofta att konspirationsteorierna beror på Trumpismen, som i och för sig har ganska långa idéhistoriska rötter, men de hänger också väldigt mycket ihop med den evangelikala frikyrkliga högern i USA och deras världsbild.

Hur ser kopplingen mellan religion och konspirationsteorier ut? Kan det vara så att konspirationsteorierna har ersatt tron på Gud, förr trodde man att det var Guds mening att saker skedde nu tror istället många att det ligger en konspiration bakom?

– Ja exakt, och det var också det som den tyske sociologen Karl Popper sa redan efter andra världskriget, att konspirationsteorier är en sekulariserad variant av religiöst meningsskapande. Det konspirationsteorierna saknar är ju en helig skrift och det finns heller inga sakrament eller prästerskap. Man kan diskutera om sådana som Alex Jones (amerikansk programledare som är känd för att sprida konspirationsteorier kring 9/11 bland annat) inte är någon slags påve, men jag skulle nog säga att det mer liknar en sekt. Vi ser också hur Qanon börjar bli mer och mer som en religiös sekt där man tror på återuppståndelse av politiker som ska bli Trumps vicepresident och sådant. 

En sak som jag också tycker är intressant med konspirationsteorier är att de kan locka människor från så många olika håll. Under pandemin såg vi ju till exempel hur alltifrån nazister till personer ur freds- och miljörörelsen samlades inom den så kallade frihetsrörelsen, hur ser du på det?

– Inom radikaliseringsforskningen finns det en teori som kallas för hästskoteorin där man tänker sig att extremerna längst ut på kanterna närmar sig varandra. Oavsett vad man tycker om den teorin så kan vi se de här överlappningarna mellan extremhögern och en slags mjukare ekologisk anti-vaccin-vänster. För båda dessa grupper handlar det inte så mycket om ideoligiska fiender längre utan om systemet som sådant – alltså rättsstaten, vetenskapen och det internationella finanssystemet. Det kan man förenas kring. 

Det kanske är personer som befinner sig lite utanför mainstream-samhället och som inte känner sig representerade?

– Ja så kan det absolut vara. I min kommande bok spekulerar jag också kring att det kan ha att göra med att man gärna vill ha en politik där ens vilja blir omsatt i politik direkt. Det finns ofta en idé om direktdemokrati inom de här rörelserna, men ställer man komplexa frågor till dem om hur de vill att det svenska samhället ska fungera till exempel så har de ofta inte så mycket svar på det.