I hela Europa är högerpopulistiska partier på frammarsch, en utveckling som pågått under många år. Så är fallet även i den flamländska delen av Belgien, där partiet Vlaams Belang vuxit sig stort och använder sig av bland annat konspirationsteorin om att det skulle pågå ett ”folkutbyte”. 

Men i den franskspråkiga delen av landet – Vallonien – ser utvecklingen helt annorlunda ut. 

”Vallonien har förblivit en region som är synnerligen opåverkad av extremhögern” (…) Det är en stor kontrast(…)” skriver Benjamin Biard, forskare vid belgiska Centrum för socio-politisk forskning och information (Crisp) i en mejlintervju med Syre.

Flera högerpopulistiska partier har under åren försökt etablera sig i Vallonien. Men till skillnad från i Flandern och många andra delar av Europa har inget av partierna riktigt lyckats slå rot eller få någon betydande eller långvarig representation i parlamentet, enligt Benjamin Biard. 

En orsak är att rörelsen har varit mer splittrad, och dessutom saknat karismatiska ledare. 

Andra orsaker hänger ihop med yttre faktorer. I Vallonien har både media och övriga partier bemött de högerpopulistiska partierna på andra sätt än i Flandern. 

”Sanitär avspärrning” i medier

Redan 1991 introducerade det franskspråkiga public service-bolaget en ”media cordon sanitaire” – en så kallad ”sanitär avspärrning” i media mot högerradikala partier. Den har använts sedan dess av alla radio- och tv-kanaler i Vallonien, och innebär att högerpopulistiska partier inte får delta under livesändningar i radio eller tv. 

När regeln infördes överklagades de populistiska partierna beslutet vid flera tillfällen – och vann. Som svar på detta inledde public service-bolaget en detaljerad granskningsprocess av partiernas publikationer och tal. Det ledde till slut till att public service-bolaget år 1999 fick rätt. 

”De har kunnat visa att de högerpopulistiska partierna håller tal och/eller försvarar förslag som strider mot flera artiklar i Europakonventionen om mänskliga rättigheter”, skriver Benjamin Biard, vars expertområde är just ”cordon sanitaire”.

Ett vanligt argument i Sverige mot att utesluta högerpopulistiska partier ur debatten är att det skulle strida mot yttrandefriheten. Den diskussionen finns även i fransktalande Belgien, där vissa anser att radikalhögern snarare bör bekämpas genom sakargument och debatt. Samtidigt är den sanitära avspärrningen väldigt respekterad där, enligt Benjamin Biard. Förespråkarna anser att högerpopulistiska partier till varje pris bör förhindras från att normaliseras.

”Med andra ord, de medger att det är ett avsteg från en demokratisk princip för att i slutändan bättre skydda demokratin som helhet”, skriver Benjamin Biard.

Andra partier

Det finns också en överenskommelse mellan övriga politiska partier i de båda belgiska regionerna att utesluta högerpopulistiska partier från koalitionsregeringar eller andra samarbeten, så som i Sverige innan Tidösamarbetet.

Men i Flandern har den politiska ”cordon sanitaire” inte hjälpt till att stoppa högerpopulistiska Vlaams Belangs framväxt. En förklaring är att Vlaams Belang redan vuxit sig stora på den lokala nivån innan överenskommelsen infördes, samt att vissa partier i Flandern ifrågasätter den, enligt forskaren Léonie de Jonge i artikeln The curious case of Belgium: Why is there no right-wing populism in Wallonia? I Vallonien har den däremot haft effekt, enlig henne.

Ytterligare något som hindrat de högerpopulistiska partierna från att bli stora i Vallonien är att fransktalande Socialistiska partiet, som är socialdemokratiskt, hållit fast vid sin arbetarklassbakgrund, skriver Léonie de Jonge.

Till skillnad från många andra västeuropeiska socialdemokrater drogs de inte lika mycket mot mitten under 1990-talet, utan står kvar vid sin vänsterposition och har nära kontakt med sina väljare. I Vallonien är det politiska landskapet därför fortfarande uppdelat i en höger- och vänsterskala, något som kan fungera som en ”sköld” mot nya politiska aktörer, exempelvis högerpopulister, skriver hon i sin artikel. 

I Flandern och många västeuropeiska länder är däremot politiken mer uppdelad i en grön/liberal/alternativ politik och nationalistisk/ auktoritär/konservativ politik, det som kallas gal respektive tan. En bidragande orsak till detta kan också vara att Vallonien har lägre tillväxt än Flandern. Det gör att socioekonomi väger tyngre än frågor om etnicitet och kultur, enligt de Jonge. 

I Vallonien har det socialdemokratiska partiet också varit duktiga på att rekrytera nationalistiska politiker för att sedan ”framgångsrikt neutralisera dem” i den socialistiska partistrukturen, skriver Léonie de Jonge.

Upplockandet av nationalistiska politiker har dock inte förändrat de vallonska socialdemokraternas politik gällande invandring. Partiet håller fast vid partilinjen i fråga om multikulturalism och immigration. Orsaken går att härleda till att Vallonien har en historia av lyckad integration bakom sig, från när många arbetskraftsinvandrare kom dit från Italien på 1960-talet, enligt Léonie de Jonge. 

Även annan påverkan

Ibland anges stor invandring och fattigdom som skäl till att högerpopulistiska partier får fäste i ett land eller region. Men Vallonien har snarare tagit emot fler invandrare än Flandern. Dessutom är arbetslösheten större och ekonomin går sämre där. Antalet invandrare från Nordafrika eller Turkiet – grupper som är särskilt benägna att bli måltavla som syndabockar av extremhögern – är ungefär lika många som i Flandern, skriver Léonie de Jonge. Därtill är islamofobin till och med mer utbredd i Vallonien än i Flandern, men har alltså ändå inte fått samma genomslag i partipolitiken. 

Att socioekonomin väger tyngre än kultur i Vallonien håller Benjamin Biard med de Jonge om. Men enligt honom förekommer ändå uppdelningen i gal/tan även där. Orsaken till de stora skillnaderna mellan de belgiska regionerna härleder han snarare till flera olika faktorer. Förutom ”cordone sanitaire”, att högerpopulisterna varit mer splittrade och att de saknat karismatiska ledare lyfter han att befolkningen i Vallonien är mindre nationalistisk än Flandern, och att civilsamhället jobbat mer med att försöka ”avslöja radikalhögerns diskurs och projekt”.

På frågan om länder som Sverige skulle kunna använda sig av samma strategier som Vallonien för att minska inflytandet från högerpopulister svarar Benjamin Biard:

”Jag tror att det skulle vara svårt, och kanske till och med kontraproduktivt, att bestämma sig för att inrätta ett media-cordon sanitaire mot ett parti som redan är allmänt känt och redan inflytelserikt. Dock skulle olika politiska aktörer kunna mobilisera andra strategier för att försöka hejda dessa partiers tillväxt.”