I trettio år har Tobias Hübinette tagit strid mot högerextremism och rasism och för adopterades rättigheter. För det har han fått betala ett högt pris i form av hot och förföljelse. Nu är han aktuell med en ny bok om svenska asiater och berättar varför det har dröjt så länge för en asiatisk minoritet i Sverige att formas.
Tobias Hübinette är adopterad från Sydkorea och växte upp i Motala, i ett område med ”bara svennar” som han själv säger. Trots sitt utseende blev han själv också för det mesta accepterad som svensk, men det hände då och då att rasismen skymtade fram, till exempel genom att någon ropade hånfulla ord eller skämtade om hans ursprung.
– Skillnaden då mot nu var att omgivningen inte reagerade och det gjorde också att jag själv inte uppfattade det som rasism. Däremot blev jag nog arg och ledsen. I dag när jag är med om liknande saker, vilket inte händer jätteofta men ibland, så är det fler som reagerar. På det sättet har det skett en positiv förändring. Det tråkiga är att det fortfarande är liknande uttryck, det är fortfarande mycket med det här att håna och skämta, säger Tobias Hübinette när vi möts över videolänk. I bokhyllan bakom honom skymtar böcker om såväl slavhandel och antirasism som klass, integration och nationalism – böcker som på olika sätt ringar in hans många intressen och forskningsfält.
I boken Svenska asiater: Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet som släpptes i somras har Tobias Hübinette samlat vittnesmål från en lång rad personer med ursprung i Öst- och Sydostasien. Många av deras upplevelser av rasism är likartade, det handlar till exempel om personer som säger “tjing-tjong”, bugar överdrivet eller drar upp ögonen. Vittnesmålen är inhämtade från omkring 100 boktitlar och 900 medietexter.
Uppfattade inte rasismen
Samtidigt som skildringarna av rasism från slutet av 90-talet och framåt är många, finns det få vittnesmål om rasism från tiden före det. Tvärtom finns det flera intervjuer med adoptivbarn från 70- 80- och 90-talen där de framhäver att de inte har mött någon rasism eller främlingsfientlighet. Tobias Hübinette tror dock att många, i likhet med honom själv, helt enkelt inte uppfattade det som de drabbades av som rasism.
– Det spelar förstås in att det både inom gruppen själv och inom den svenska majoritetsgruppen har funnits en bild av att rasism mot asiater är liksom ingenting, att det inte är någon stor issue jämfört med den rasism som drabbar andra grupper, som till exempel svarta afrikaner.
Tobias Hübinette berättar att enligt BRÅ:s statistik är svarta personer den dominerande gruppen när det gäller hatbrott i Sverige.
– Då är det väldigt konkret, det är liksom svarta killar som får stryk, och är det inte stryk så är det väldigt grova nedsättande ord. Och då blir ju rasismen mot asiater i relation till den antisvarta rasismen mer lågmäld. Men för den som utsätts för den är det ändå väldigt påfrestande.
Runt millennieskiftet skedde dock en förändring då allt fler personer med asiatiskt ursprung började berätta och själva skriva om sina upplevelser av rasism. I dag är många saker som tidigare ansågs som helt okej att skämta om mer tabubelagt. Samtidigt har man sett, både i Sverige och i övriga västvärlden, hur rasismen mot asiater ökade i omfattning under covid 19-pandemin. Den våg av hat som drabbade många asiater fick också stor uppmärksamhet i media.
Nu har det gått några år sedan pandemin klingade av, är det fortfarande lika mycket rasism mot asiater som det var då?
– Det är en bra fråga och där har vi inga siffror i Sverige. Jag tror personligen att det inte är samma intensitet som det var då, för då hade vi förmodligen sett mer om det i media. Men om vi tittar på USA så ser vi att hatbrotten mot asiater har fortsatt även efter pandemin, inte med samma intensitet men det har ändå fortsatt.
Tobias Hübinette menar att när vi pratar om rasism i Sverige så pratar vi nästan enbart om den rasism som riktas från majoritetssvenskar mot en minoritet, medan man i många andra länder pratar mer om de många motsättningar som också finns mellan olika minoriteter.
– Ute i de svenska förorterna finns det ju knappt några majoritetssvenskar så där är det minoriteter som interagerar med varandra och där finns det också interna hierarkier som majoritetssamhället inte har någon aning om. Och där kan jag tänka mig att det har blivit tuffare att vara asiat efter pandemin faktiskt. Det är ingenting jag kan bevisa, men jag tror det.
Pandemin förenade asiater
Samtidigt som pandemin drabbade många asiater hårt menar Tobias Hübinette att den också blev en slags katalysator som förde många asiater samman. Den asiatiska gruppen i Sverige har annars länge varit väldigt splittrad eftersom det handlar om personer som kommit till Sverige på olika sätt, från olika länder och vid olika tidpunkter. Här finns dels många adopterade, men också många kvinnor som har gift sig med svenska män samt flyktingar och personer som har flyttat till Sverige för att arbeta eller studera. Det här har gjort att många inte känner någon automatisk samhörighet, men under pandemin drabbades många av rasism på olika sätt vilket Tobias Hübinette tror kan ha bidragit till att en gruppminoritet nu är på väg att formas.
– Jag tror faktiskt inte att jag skulle ha kunnat skriva den här boken på det sätt som jag har gjort nu om det inte hade varit för pandemin. Pandemin blev liksom den utlösande faktorn, även för mig. Och jag följde ju med i vad som hände i realtid och blev intervjuad i media om de olika incidenterna.
Tycker du att det är viktigt att det finns en samhörighetskänsla bland svenska asiater?
– Det är förstås inget självändamål. Men om vi återigen jämför med USA så tog det ganska lång tid innan de svarta där började se sig som en community på riktigt. Det som krävdes var medborgarrättsrörelsen och allt blod, svett och tårar som fälldes då. Så man kan se att det här är någonting som sker en minoritet utsätts för någonting kollektivt.
Kan det inte också finnas en risk att man underblåser rasismen i samhället om man hänger upp sin identitet väldigt mycket på sin hudfärg?
– Ja, absolut, och även i relation till andra kategorier – klass inte minst. Asiater i Sverige finns ju inom alla samhällsklasser. Så det är ju en ständig fråga vilken kategori som betyder mest. Jag har inget bra svar på det mer än att jag är väl medveten om att det också finns problem när en minoritet formeras, som det heter, på det här sättet.
Du vill också att vi ska börja använda oss mer av ordet ras i Sverige, varför är det viktigt?
– Jag menar att vi måste kunna sätta ord på den minsta gemensamma nämnaren. Just asiater är ett bra exempel eftersom vi är en så extremt heterogen grupp. Jag har troligen nästan ingenting gemensamt med vietnameser som bor i förorten till exempel. Det enda vi har gemensamt är vissa utseendedrag som gör att vi drabbas av liknande saker. Och det är det som jag menar med ras helt enkelt. Så länge vi inte har ett bättre ord för att beskriva det så är ras den term som fungerar och framförallt är det den enda term som fungerar om jag ska prata om de här problemen med engelsktalande forskare.
Förutom att Tobias Hübinette länge har forskat kring frågor om ras och vithet har han också i över 20 år varit en högljudd debattör i adoptionsfrågan. Redan 2005 publicerade han en avhandling om Sydkoreas adoptionsverksamhet som fick stor uppmärksamhet och han har sedan dess under åren ofta återkommit till den korruption som har präglat väldigt många adoptioner. Då, när han började debattera frågan, blev han starkt kritiserad men med tiden har allt fler börjat ifrågasätta adoptionsverksamheten. I Danmark stoppades nyligen alla utlandsadoptioner och i Sverige pågår just nu en statlig utredning om svenska adoptioner.
Vad hoppas du att den här utredningen ska leda fram till?
– Jag hoppas att det ska resultera i en rapport där man kan se systematiken i det som har hänt genom åren.
Hoppas du även att Sverige, precis som Danmark, ska stoppa utlandsadoptioner?
– Ja, och jag tycker det finns fog för det. Jag tycker också att det är typiskt att det inte är Sverige utan Danmark och Norge som har gått före i den här frågan.
Varför är det typiskt?
– Dels för att Sverige proportionellt har adopterat fler barn än vad norrmännen och danskarna har gjort. Det tror jag är svaret på varför det har dröjt mycket längre att få till en utredning och en uppgörelse med hela den här adoptionsproblematiken. Det har liksom satt sig djupare hos oss i Sverige än i både Norge och Danmark i den meningen att det har funnits en tro på att det här har varit ett bra, eller till och med ett progressivt, projekt fram till ganska nyligen.
Tobias Hübinette framhåller samtidigt att om det inte hade funnits några skandaler och om alla de barn som adopterats bort till västvärlden verkligen hade varit föräldralösa på riktigt så hade han inte haft något principiellt emot adoptioner.
För ungefär ett år sedan fick Tobias Hübinette stor publicitet när det framkom att Christian Peterson, även känd som ”förtalsombudsmannen”, hade börjat på Hübinettes kurs i ras- och vithetsstudier vid Karlstads universitet. Peterson, som har gjort sig känd i alternativhögerkretsar genom att filma och trakassera sina meningsmotståndare, började genast att håna Hübinette för hans asiatiska ursprung och spelade även in kursdeltagarna under diskussionerna som skedde över Zoom. Det hela ledde till att Tobias Hübinette fick sjukskriva sig. Fallet blev också ett ärende för disciplinnämnden vid Karlstad universitet som dock lät Peterson gå kvar på kursen.
Hur ser det ut för dig i dag, kan du undervisa igen nu?
– Ja, den kursen gick i våras och den kommer gå igen senare i höst. Så universitetet har backat upp mig i den meningen att de inte har lagt ned kursen. Men sen kan det absolut komma liknande studenter som gör samma saker, men då får vi ta ställning till det när och om det sker.
– Christian Peterson har fortsatt vara fixerad vid mig på det sättet att han skriver och lägger ut saker om mig. Jag sprang även av en slump in i honom under valrörelsen i våras och då blev jag också filmad.
Förutom att du fick sjukskriva dig, hur har det här påverkat ditt liv?
– Jag uppfattar inte honom i sig som en fysiskt farlig person. Men det är det genomslag han får som är det obehagliga. Det faktum att så många tittar på hans filmer via sociala medier kan trigga folk att ge sig på mig. Och även andra som han har hängt ut på liknande sätt.
Finns det något man skulle kunna göra från politisk håll för att förhindra sådana här saker?
– Jag skulle säga att det här är ett problem med internet och sociala medier i stort. Vi har också Dumpen till exempel (webbplats som försöker förhindra sexuella övergrepp mot barn genom att hänga ut pedofiler), man kan tycka vad man vill om vad de gör men det är lite samma fenomen. Jag var för Me too, men det är ett faktum att det inte heller skulle ha kunnat äga rum utan sociala medier. Så det är på gott och ont kan man säga. Jag vet inte hur det här ska tacklas, mer än att det är ett problem som är mycket större än förtalsombudsmannen.
Som jag har förstått det ser han det här som en slags hämnd för att du grundade Expo och hängde ut nazister på 90-talet. Förvånar det dig att det här kommer nu, så många år senare?
– Nej, jag är egentligen inte förvånad över det. Nu när SD är med och styr Sverige så lever personer som tillhör SD, men också sådana som är ännu mer extrema, med en känsla av att ”det är vår tid nu”. Så den känsla som genomsyrar många av dem i dag är hämnd och att ge tillbaka. När Jimmie Åkesson höll tal på SD:s landsdagar var andemeningen också att de aldrig kommer glömma dem som motarbetat dem. Så de kommer säkert göra vad de kan för att ge tillbaka nu.
Klockan har blivit sen och det har blivit dags för Tobias Hübinette att hasta vidare till ett samtal om boken Svenska asiater på Hornstulls bokhandel. Men innan vi skiljs åt vill jag ställa en sista fråga.
Högerextremismen har ju medvind just nu, inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden. Det här är en stor fråga, men vad ser du som motmedlet?
– Jag tror det måste hända någonting med de unga, det är där striden står. Det är långtifrån bara unga som röstar på SD, men det är tyvärr alltför många unga. Jag återkommer till sociala medier, för i mångt och mycket är det faktiskt de som har ställt till det. Utan alternativmedierna och sociala medier hade aldrig SD kunnat växa och bli näst största parti. Men hur vi ska göra för att komma runt det vet jag faktiskt inte, det är som att knäcka en kod.
Tobias Hübinette
Född: 12 augusti 1971 i Sydkorea
Uppväxt i: Motala
Bosatt i: Stockholm
Yrke: Fil dr. i koreanologi, docent i interkulturell pedagogik samt lektor i interkulturella studier vid Karlstads universitet där han även undervisar i genusvetenskap och litteraturvetenskap.
Känd för: Grundade Expo, först som ett nyhetsbrev och sedan som en tidskrift tillsammans med Stieg Larsson. Har kartlagt svenska nazister, bland annat i boken Svenskarna som stred för Hitler och i en tv-serie med samma namn. Hans avhandling om adoptioner från 2005 är en av de mest nedladdade monografierna i Sverige.
Bibliografi i urval
Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen (2019)
Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt (2021)
Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977 (2021)
Den svenska färgblindheten (2023)
Svenska asiater : antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet (2024)