För 29 gången hålls COP, FN:s klimattoppmöte, där professionella förhandlare från regeringar världen över möts under två veckor för att göra upp om Parisavtalets detaljer.

Det finns mycket vi skulle kunna säga om värdlandet Azerbajdzjan och dess agerande i fråga om mänskliga rättigheter och fossila bränslen. Eller dess starka allians med Israel. Det finns också mycket vi skulle kunna säga om hur lite COP-mötena har uppnått under nästan trettio år, då temperaturerna efter allt snack ändå bara fortsätter accelerera. Men allt det här har sagts många gånger förr. 

Det jag vill prata om är en av punkterna på förhandlingsbordet – klimatfinansiering, som inte nödvändigtvis är den välvilliga välgörenhet som staterna i det globala nord gillar att presentera det som. 

På COP21 2015 bestämdes att rika länder skulle betala 100 miljarder amerikanska dollar om året för att hjälpa de länder som påverkas mest av klimatförändringarna. Detta är en del av ramen för ”gemensamt men differentierat ansvar”, som erkänner att rika länder har bidragit mer till växthusgasutsläppen och därför bör ha ett större ansvar för att hantera klimatkrisen. Det är det närmaste vi har kommit ”klimatskadestånd” på UNFCCC – där de erkänner att rika länder har ett större ansvar.

De rika länderna nådde tekniskt sett sitt mål för klimatfinansieringen, om än med två års försening, år 2022. Men när man tittar närmare är denna bedrift ganska ihålig.

Finansieringen kommer inte helt och hållet i form av donationer eller bidrag. Det behöver inte ens vara ett lån med förmånlig ränta. Som Oxfam Sverige skrev i juli är 70 procent av finansieringen lån med ”lönsamma marknadsräntor”. Det innebär att rika länder knappt behöver göra några uppoffringar – de mottagande länderna blir istället ännu mer skuldsatta. Många anser dessutom att skulder är ett av de största hindren för klimatarbete i länder i globala syd.

Många länder i världen har förlamande statsskulder. Faktum är att många lägger mycket mer på skuldavbetalningar än på utbildning, hälsa och sociala skyddssystem tillsammans. Då finns det inte särskilt mycket pengar kvar att investera i klimatarbete.

Men det här är inte allt. Statsskulderna kommer många gånger från lån från IMF eller Världsbanken på 70-talet. Lånen kom med villkor som följde en politisk agenda. Ett vanligt villkor var att implementera neoliberala principer i landets ekonomi – till exempel genom att privatisera, avreglera och öppna upp för internationell handel. Oftast innebär det att man säljer sina naturresurser, som till exempel fossila bränslen, till multinationella företag.

Det finns till och med ”resursbundna” lån, som betalas i olja, mineraler eller vinsterna från dessa resurser. När lånen en gång tagits, tvingar de effektivt fram utvinning.

För att strö salt i såren är enligt frivilligorganisationen Debt justice mycket av det globala syds statsskulder inte ens legitima skulder från första början, utan ett arv från kolonialismen. När kolonierna blev självständiga lämnades de i flera fall med skulder – antingen ärvda av kolonisatörerna, eller för infrastruktur de hade byggt. Och eftersom klimatkrisen förvärras och naturkatastrofer blir både vanligare och allvarligare måste de låna ännu mer för att hantera skadorna.

Om det globala nords rika länder på riktigt brydde sig om utsläppsminskning, eller någon form av rättvisa överhuvudtaget, skulle bidrag eller skuldavskrivning vara vägen framåt. Det borde vara uppenbart att de inte tar ansvar för tidigare utsläpp genom att profitera på att länder i det globala syd kämpar för att mildra eller anpassa sig till de klimatförändringar som det globala nord orsakat. Och den finansiering som binder globala syd till skuldavbetalning kommer bara leda till mer utvinning och mer utsläpp.

Jag vill så klart inte måla en bild av alla länder i globala syd som likadana, eller vara okritisk till statlig styrning ovanifrån. Jag menar inte att varje stat som blir skuldfri omedelbart kommer att vidta omfattande klimatåtgärder. Men det kommer i alla fall vara en möjlighet. Det kommer att vara ekonomiskt möjligt att lämna fossila bränslen i marken, och att ta naturresurser ur händerna på multinationella företag. 

Det är dags för globala nord att sluta försöka kontrollera resten av världen, särskilt som vi har visat oss vara så hopplöst dåliga på klimatarbete själva.

Vi i de länder som tillhandahåller klimatfinansiering har en plikt att hålla våra regeringar ansvariga.. Ett första steg är att kräva verklig klimatfinansiering på COP29.