”Det finns inget mer feministiskt än att bomba kvinnoförtryckare.”

Vem tror ni kan ha yttrat det här? Jo, svaret är Liberalernas utrikespolitiska talesperson Joar Forssell i sitt inledningsanförande, och det skedde under en riksdagsdebatt som ägde rum den 10 juni och som handlade om den svenska vapenexporten.

Inledningsvis målar han upp bilden av att Sverige tillsammans med andra (väst)länder som ”står upp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter” och som står inför ett nytt kallt krig där de ”onda” krafterna består av diktaturer som Kina, ackompanjerade av Ryssland, Iran och Nordkorea. Länder som ”hatar demokrati och den liberala världsordningen”. Mot denna bakgrund måste vapenindustrin stärkas i alla (väst)länder, fortsätter han, och det är i den passagen han kommer in på den feministiska utrikespolitiken.

Forssell kallar sig själv för feminist och enligt hans tolkning av denna ideologi betyder det att med vapen i hand ”skydda våra länder” där vi har ”relativ jämställdhet” och ”krossa regimer som ägnar sig åt kvinnoförtryck”. Vapenexporten är alltså en ”vital del” av att vara feminist, enligt Forssell.

Jag undrar – hur många kvinnorättsorganisationer skulle skriva under på det här? Historiskt sett har kvinnorörelsen gått hand i hand med fredsrörelsen, enär militarismen är ett fundament i en patriarkal tradition där män, med vapen i hand, förväntas att med livet som insats försvara kvinnor, barn och nationen.

Att höra Forssell uttrycka denna lika historielösa som koloniala utblick känns som ett eko från förr. Den typen av retorik (”white men saving brown women from brown men”, som filosofen Gayatri Spivak beskrev relationen mellan kolonisatören och de koloniserade i sin banbrytande essä Can the Subaltern Speak från 1988) var vanligt förekommande i början av 2000-talet, när USA/Nato invaderade Afghanistan. Presidentfrun Laura Bush höll offentliga tal där hon försökte rättfärdiga USA:s militära interventioner genom att påpeka hur viktigt det var att ”rädda kvinnorna” från talibanstyret. Ett förödande krig som pågick i 20 års tid och som vi i dag har ett facit på hur det gick.

Sanningen är att västvärlden inte alls står för ”frihet, demokrati och mänskliga rättigheter” på det sätt som Forssell åberopar, utan tvärtom har västvärlden de senaste 25–30 åren uppvisat ett påtagligt hyckleri. För miljontals människor i Asien, Afrika och Sydamerika är västvärlden starkt förknippat med våld, exploatering och förtryck, både historiskt och i dag. Men vi som lever i väst märker oftast inte av detta, eftersom vi fortfarande är närmast marinerade i tron på vår moraliska förträfflighet.

Egentligen borde man inte vara förvånad över Forssells uttalande. Det är en fortsättning på en imperialistisk tradition inom Liberalerna, där man i feminismens namn rättfärdigar bombningar och därigenom indirekt dikterar vilka människor som anses förtjäna att leva.

Kom ihåg en viktig sak: Liberalerna gav sitt helhjärtade stöd åt USA:s krigföringar i Afghanistan och Irak. Numera underkastar sig Sverige dessutom frivilligt Washingtons intressen, i form av Natomedlemskapet och DCA-avtalet – en utomordentligt farlig och dåraktig utvecklingsriktning som varit påhejad av Liberalerna från första början.