De senaste årens enda riktigt stora kulturpolitiska debatt bland riksdagspartierna har varit frågan om införandet av en nationell kulturkanon, något som Tidögänget ämnar införa. Beskrivningar av kulturkanonens funktion framgår inte i Tidöavtalet, men enligt kulturminister Parisa Liljestrand (M) handlar det om att skapa en ”enande kraft” i ett ”polariserat samhälle”.

På ett principiellt plan är förslaget oerhört omdiskuterat och kritiserat. Ska staten bestämma vilken litteratur som skall upphöjas i nationens intresse? Ska staten – av ideologiska skäl – få lägga beslag på enskilda författarskap och deras verk?

En som överraskande nog ryckt ut till försvar av åtminstone en litterär kanon är Kajsa Ekis Ekman (Aftonbladet 4/1), som menar att förslaget borde ligga i socialisters intresse eftersom ”[v]årt litterära arv är nämligen övervägande av socialistisk natur”. Alternativet, menar hon, är att fortsätta som i dag, där tillgången till litteratur fortsätter att vara en klassfråga, där vissa skolor läser exempelvis Eyvind Johnson och andra aldrig får höras talas om honom.

Förutom att ”vårt” litterära arv är betydligt mer mångfaldigt än vad Kajsa Ekis Ekman ger sken av, blir det hela problematiskt när hon i sin argumentation väljer att bortse från den politiska kontext i vilket förslaget presenteras. Att Tidögänget vill tillsätta en nationell kulturkanon förefaller inte vara något annat än en eftergift till Sverigedemokraterna, och i sin agenda har de helt andra intressen än att främja folkbildning. Att kulturministern beskriver förslaget som en ”enande kraft” låter bara suspekt, rentav obehagligt.

Det är inte utan anledning som åtminstone jag tänker på ett citat av Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn: ”En stor författare är – kan man säga – som sitt lands andra regering, och därför har ingen regim någonsin älskat de stora författarna, bara de mindre betydelsefulla”. Det vill säga, när prosa, lyrik och dramatik har varit som mäktigast har den utmanat maktstrukturer av olika slag och föregivna föreställningsramar, genom att belysa konflikter och motsättningar. Ett förhållningssätt som står i bjärt kontrast till idén om kultur som en ”enande kraft”.

Poeten Jila Mossaed beskrev i sitt sommarprat i P1 hur diktarkonsten kunde möjliggöra motstånd och skapa hemliga, trygghetsskapande rum. En läsupplevelse handlar om relationen om mottagaren och det enskilda verket, och om vilka känslor och tolkningsmöjligheter som uppstår i samband med ens läsning. I en berättelse kan det inrymma flera berättelser som samverkar i en samtidighet, men de berättelserna kan endast läsaren tolka fram.

Kanonisering av enskilda litterära verk riskerar alltid att präglas av ett elitistiskt och moraliserande ”ovanifrån”-perspektiv. Det går inte att låtsas som att man är opåverkad av ett litterärt verk som staten kanoniserat. Yttre faktorer påverkar alltid ens förståelse av textinnehållet och dess uttryck.

Om man vill idealisera vissa författarskap kan man göra det, utan myndighetsbeslut. Genom historien har sådana initiativ kommit underifrån, till exempel på 1970-talet när en röststark kvinnorörelse eftersträvade att man skulle synliggöra kvinnorepresentationen i all historieskrivning.

Det var inte staten som var drivande i förändringen, utan folket.
Så kan demokrati se ut.
Också i kulturpolitiska frågor.