DEBATT. Det är dags att vi konfronterar en obekväm sanning: Sverige, en nation som stoltserar med sin historia av att försvara mänskliga rättigheter, har blivit en medskyldig till Turkiets brutala förtryck av kurder. I vår strävan efter att bli medlemmar i Nato har vi valt att blunda för de grymheter som pågår under Erdoğanregimens styre. Detta är en skandal som skakar grunden för vår moraliska trovärdighet och måste stoppas omedelbart.

Kurderna, en av de mest förföljda och marginaliserade grupperna i världen, har lidit oerhört under Turkiets militäraktioner och politiska repression. Från bombningar av kurdiska städer till massarresteringar av kurdiska politiker och aktivister är förtrycket systematiskt och skoningslöst. Denna kampanj är inte bara en inhemsk fråga för Turkiet; den är en internationell kränkning av mänskliga rättigheter som kräver globalt motstånd. Men istället för att stå upp för de förtryckta har Sverige valt att sänka rösten, i rädsla för att stöta sig med en auktoritär allierad.

I jakten på ett Natomedlemskap har den svenska regeringen gjort oetiska eftergifter till Turkiet. Vi ser hur Sverige förnekar stöd till kurdiska grupper som har kämpat tappert mot Isis – grupper som har varit våra allierade i kampen mot terrorism. Denna ovilja att ge stöd är inte bara en politisk felbedömning; det är ett svek mot de värderingar vi påstår oss stå för. Genom att svika kurderna har vi förvandlat oss själva till medhjälpare i deras förtryck. Skäms inte Tobias Billström och Sveriges statsminister Ulf Kristersson när de springer som små valpar bakom Erdoğan, utan att ifrågasätta de brott som begås mot det kurdiska folket?

Jag ställer dem och alla politiker som sitter i riksdagen till svars. Varför står ingen upp för oss kurder? Varför har vi blivit osynliga i detta spel av makt och politik? Det är en skam att vi, som kämpat för våra rättigheter och friheter, ignoreras av dem som ska representera oss. Kurderna förtjänar en röst i detta land, och det är dags att våra ledare tar sitt ansvar.

Natos tystnad är lika förödande. Som en organisation som påstår sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter, är det en skam att man inte ställer krav på Turkiet för dess brutala övergrepp. Erdoğan fortsätter att agera fritt, med Nato som åskådare. Detta underminerar inte bara Natos trovärdighet utan skickar också en farlig signal: att makt och inflytande kan rättfärdiga brott mot mänskligheten.

Sveriges tystnad och medverkan är en skamfläck på vår nationella identitet. Vi måste ställa oss frågan: Är vi beredda att svika våra värderingar för att behaga en tyrann? Det är dags att vi tar ställning. Sverige måste agera, inte bara för kurdernas skull, utan för att återfå vår moraliska kompass. Vi måste kräva att Erdoğan ställs till svars för sina brott och att kurderna får det skydd och den respekt de förtjänar.

Vi står vid ett vägskäl. Ska vi fortsätta att blunda för förtryck, eller ska vi stå upp för de principer som definierar vår nation? Det är dags för Sverige att vara en ledare i kampen för mänskliga rättigheter och att inte bara vara en åskådare i en tragedi som utspelar sig på vår egen kontinent. Låt oss inte bli medskyldiga till Turkiets förtryck av kurder; låt oss istället vara rösten för dem som inte kan tala.