Ett säljargument för att konsumenter ska köpa svensk mjölk har länge varit idén om att hålla landskapen öppna och bevara biologisk mångfald genom betande kor. Det går i och för sig att tänka sig att kor, eller andra betande djur, skulle kunna jobba som landskapsvårdare utan att vara kopplade till mjölkindustrin. Men, frånsett det, så verkar plötsligt inte de där landskapen så viktiga längre. 

Regeringens utredare  Elisabeth Nilsson har föreslagit att betesrätten för kor i lösdrift ska tas bort. Utredningen heter ‘Animalieproduktion med hög konkurrenskraft och gott djurskydd’ men utredaren tycks sätta punkt efter konkurrenskraft och glömma resten.  

Fyra av de 13 experter som satt i utredningen lämnade avvikande synpunkter där de sågar utredarens förslag. De pekar på avsaknad av vetenskaplig djurskyddskompetens och att utredarens förslag om att ta bort betesrätten inte är underbyggda. De fyra experterna får stöd av 21 forskare inom djurvälfärd som skriver (SvD 12/9) att utredaren bortsett från viktig kunskap om djurvälfärd. De påpekar att den vetenskapliga rapport som utredaren hänvisar till faktiskt identifierar att tillgång till bete mindre än två månader per år är en riskfaktor för kornas välfärd. Det omnämns inte i utredningen.

Utredaren anser att ökad skyddsjakt utan tillstånd, minskad vargstam och slopat bete ska öka konkurrenskraften för djurindustrin. Vart och ett av dessa förslag är häpnadsväckande i sin fientlighet mot djur och natur. 

Mest häpnadsväckande är kanske ändå att utredaren anser att djurskyddet ska vara upp till djurägarna själva. Med argumentet att “Svenska djurägare vill sina djurs bästa och bör få ett utökat förtroende” anser utredaren att antalet djurskyddsbestämmelser bör minska (DN 29/8). Samma personer som utnyttjar djur för att öka vinsten ska alltså själva få bestämma hur djuren ska skyddas. 

Att ta bort regler för att djurägarna ändå “vill sina djurs bästa” vore närmast en återgång till de omoderna djurskyddslagarna från 1800-talet. Dessa lagar var kopplade till djurägarens egen moral att inte behandla djur uppenbart illa. På den tiden kunde endast djurplågeri, alltså när det redan är för sent, bestraffas. Moderna djurskyddslagar däremot syftar till att förebygga att djurplågeri uppstår genom i förväg fastställda regler. Det finns en poäng med det.

Astrid Lindgren fick kornas betesrätt i 80-årspresent av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Att få komma ut och beta är idag kanske den sista spillran av ett naturligt djurliv som finns kvar inom livsmedelsindustrin. I förarbetena till “Astrid Lindgrens lag” från 1988 står att det faktum att det rör sig om levande djur måste ges större betydelse “även om detta skulle innebära minskad produktion”. Det känns märkligt att flera decennier senare behöva påminna om denna självklarhet.