Precis som USA slöt sig samman och införde en krigsekonomi under andra världskriget borde världens stater i dag genomföra radikala förändringar för att bromsa klimatförändringarna, skriver Henry Grynnsten.
DEBATT. Klimatkrisen kräver att mänskligheten blir en aktör, ett subjekt, menade filosofen Lyra Ekström Lindbäck i ”Filosofiska rummet” i P1 den 7 juni 2024. Men är det ens möjligt? Hon, Jonna Bornemark och Torbjörn Tännsjö diskuterade problemet utan att komma fram till något svar i programmet.
Men det finns faktiskt tillfällen när människor sluter sig samman och gör stora uppoffringar för ett gemensamt mål: krig.
När USA stod på tröskeln till det andra världskriget insåg den politiska ledningen att staten skulle behöva spela en betydligt större roll i ekonomin för att kunna vinna. Och det ledde till resultat. 17 miljoner nya jobb skapades, produktiviteten inom industrin ökade med 96 procent, och både vinster och skatter dubblerades. I USA mobiliserades upp emot 17 miljoner människor. Sammanhållningen inom samhället ökade, alla var en del av något större.
Inga privatbilar fick tillverkas från 1942 till oktober 1945 – och detta var alltså i bilens förlovade land. Amerikanerna accepterade detta otroliga ingrepp i deras livsstil för att de hade ett gemensamt mål – att besegra ondskan i Tyskland, Italien, Japan och bland deras allierade.
Mot slutet av kriget skulle man kunna tro att folk var trötta på uppoffringarna och ville göra sig av med sin president. Men Franklin D Roosevelt blev omvald 1944 med en majoritet av rösterna.
Baksmällan måste ändå komma en gång. Så vad hände efter 1945? Jo, ansträngningarna hade resulterat i en mängd tekniska landvinningar, som fortsatte under åren som följde. Ekonomin växte, det rådde högkonjunktur och arbetslösheten var låg. Framtidstron var enorm, vilket inte minst syntes i en litterär genre som handlar om framtiden. Science fiction upplevde sin gyllene tidsålder. Helt klart var optimismen stor inför det som komma skulle. Samtidigt upplevde även filmmusikalen i Hollywood sin gyllene tidsålder 1943–1965, då folk log, dansade och sjöng trots att det regnade.
Den ekonomiska ojämlikheten från 30-talet var utjämnad och skulle börja växa igen först på 1970-talet. Perioden från 1945 till 1970-talet var även kapitalismens gyllene tidsålder, eller The golden age of capitalism. Att hippierörelsen med sitt budskap om fred och kärlek blommade ut på 1960-talet är ingen slump, utan hade sin grund i den större tidsandan, inte heller var det en tillfällighet att den tog slut på 1970-talet.
Att starta ett nytt konventionellt krig är inte någon bra idé, och det är över huvud taget en dålig idé att alltför närsynt försöka upprepa historiska framgångar. Istället är det förstås klimatförändringarna mänskligheten borde förklara krig emot.
Nästan alla länder i världen var på något sätt engagerade i det andra världskriget, men nu är vartenda land, från Afghanistan till Östtimor, berörda av klimatkrisen, och alltså indragna i kampen mot klimatförändringarna – vare sig de vill eller inte. Men det är de stora länderna i Väst som bör gå före och genomföra de radikala förändringar som måste till, förändringar som faktiskt gynnar folk både nu och sedan, och inte tvärtom som vissa hävdar.
Om vi kunde framställa kampen mot klimatförändringarna som ett krig skulle mycket vara vunnet. Genom att titta på andra världskriget, och särskilt exemplet USA, kan vi se hur vi kan handla, och vilka följderna skulle bli.
Man kan tycka att det är negativt att staten måste spela en större roll och styra ekonomin, samt att skatterna höjs – det låter ju som kommunism. Men det var trots allt USA som genomförde dessa åtgärder, och det ledde inte till negativa ekonomiska verkningar – tvärtom.
Men inte osannolikt är det i en krigsekonomi vi hamnar oavsett, när effekterna på vår värld blir allt tydligare och olika stater till slut tvingas genomföra radikala åtgärder. Så vi kan antingen propagera för att se vår tids stora ödesfråga som ett krig nu – eller vänta på att kriget hinner ikapp oss.
