Att det föds allt färre barn i stora delar av världen är det nog få som har missat. I vissa länder, som till exempel Sydkorea, är barnafödandet inte bara lågt utan extremt lågt. För att befolkningen ska vara konstant under en längre tid krävs det att det föds i genomsnitt 2,1–2,2 barn per kvinna (att gränsvärdet ligget något över 2 beror på den höga barnadödligheten i många länder och på könsselektiva aborter vilket gör att det föds fler pojkar än flickor i vissa länder). I Sydkorea ligger antalet barn per kvinna just nu på 0,7.
Ekonomiprofessorn Jesus Fernandez-Villaverde förklarar det så här: ”Om du har en skola med 100 barn per årskurs i dag, då kommer en årskurs nästa generation att bestå av 35 barn. Generationen efter är det 12. På två generationer går man från 100 till 12 barn.”
Sydkorea är mest extremt, men även i andra länder som Kina och Japan ligger siffran på 1–1,2. I Sverige är den något högre – 1,4 – men även här ser vi alltså hur barnafödandet sjunker. Samtidigt finns det också många länder, i synnerhet i Afrika, där nativiteten fortfarande är hög, i Niger ligger till exempel fertilitetsgraden på 6,6 barn per kvinna. Globalt sett menar dock Fernandez-Villaverde att graden redan har sjunkit under 2,2. Det betyder inte att befolkningen i världen minskar än så länge, eftersom befolkningen i många länder fortfarande blir allt äldre, men på sikt kan det faktiskt leda till en global befolkningsminskning istället för befolkningsökning.
Frågan är om det i så fall är något positivt eller negativt? Fernandez-Villaverde, som är ekonom, verkar mest se risker. Han pekar till exempel på att en äldre befolkning och färre unga kommer göra att välfärdssystemen kommer att pressas hårt. Han säger också att välmående samhällen tenderar att bry sig mer om miljön. Det stämmer kanske, men det är också ett ganska snävt ekonomiskt perspektiv.
Vad han inte tar upp är att en större befolkning nästan ofrånkomligen leder till ökad resursanvändning. Redan i dag konsumerar vi på en nivå där det skulle behövas fler jordklot. Ur det perspektivet måste färre människor ses som något positivt. Det betyder inte att det inte kommer krävas en stor omställning. Våra välfärdssystem bygger i dag på att en majoritet arbetar och bidrar till välfärden genom skattesedeln. En annan befolkningspyramid med färre personer i arbetsför ålder kommer sannolikt att kräva andra utformningar. Men till skillnad från utnyttjandet av naturresurser, där det finns definitiva planetära gränser, är det här problem som går att lösa genom att vi omfördelar resurserna.
Ur ett individuellt perspektiv kan färre barn förstås både vara något bra och dåligt. I många länder har det funnits (och finns fortfarande) en norm som säger att kvinnor ska föda många barn. Att den normen är på väg att ändras så att kvinnor i högre grad kan välja själva hur många barn de vill ha är glädjande. Omvänt finns det många som önskar att de kunde få barn men som av olika skäl inte kan, antingen för att de inte hittar någon partner eller av biologiska orsaker.
Men ser man det ur ett holistiskt perspektiv borde vi välkomna en utveckling mot en krympande befolkning. Kanske inte så drastisk som det vi ser i Sydkorea, men en långsam krympning där vi har tid att anpassa oss skulle vara väldigt välkommet. På sikt är det förmodligen det i kombination med att vi alla lär oss att leva mer resurssnålt som skulle kunna rädda jorden.
En lagändring ska förbjuda bottentrålning i vissa skyddade områden.
I de flesta områden kommer bottentrålning att vara fortsatt tillåtet.
