Nitefish, eller Ingmar Kviele som han egentligen heter, lägger pannan i djupa veck på det kafé på Söder i Stockholm där vi stämt träff. Att ringa in exakt vad låtarna på den nya EP:n handlar om är inte helt enkelt, här finns ironiska gliringar åt såväl mode- som bilindustrin samtidigt som den också beskriver någonting ganska hoppfullt. 

– Jag upplever att det finns en påtaglig cynism i väldigt mycket konst. Det är liksom lättare att föreställa sig slutet av världen än slutet av kapitalismen, eller slutet av samhället så som det ser ut just nu. Jag har istället inspirerats av författare och konstnärer som försöker rita upp olika utopiska sammanhang och hur vi ska komma dit.

Som exempel på personer han har inspirerats av lyfter han science fiction-författarna Ursula Le Guin och Octavia E Butler. 

–Jag gillar science fiction, men mest när den inte handlar om att lyfta fram teknologi utan mer om att det är själva verkligheten som är i förändring, säger Nitefish som också inspireras mycket av expressionistisk konst, rejvkultur och postpunk-estetik.  

Musiken kan beskrivas som elektronisk punk, men lika viktigt som det musikaliska uttrycket är det visuella, menar Nitefish. 

– Jag höll på mycket med videokonst innan jag påbörjade det här projektet, så det visuella har alltid varit viktigt. Sen inspireras jag mycket av cultural jamming eller att ta kommersiella symboler och förvränga dem för att på så sätt skapa en slags alienation till dem. 

Rappar om brinnande Gucciväskor

Två av de nya låtarna där han har gjort just detta heter Mitsubishi facelift och Barbie slumlord. I den förstnämnda, som släpptes som singel i våras, rappar Nitefish om brinnande Gucciväskor och om hur plantor växer upp ur bankirers aska. Själva titeln säger han syftar på accelerationen av fossila bränslen och ny teknik och hur vi tror att tekniken ska kunna rädda oss genom ett ansiktslyft. 

Nitefish pratar också om hur rappare ofta ”flexar” med dyra statusprylar, som till exempel bilar. 

– Tänk om vi kunde flexa om att förändra världen istället?

Den andra låten som släppts som singel, Barbie slumlord, beskrivs som en musikalisk version av Barbenheimer-effekten – alltså det fenomen som uppstod när filmerna Barbie och Oppenheimer hade premiär samma dag. Men texten till låten skrevs faktiskt innan filmerna släpptes, berättar Nitefish. Senare insåg han dock att den fångar lite av essensen i båda filmerna.

– Det är nog den mest dystopiska låten på hela EP:n. Jag försöker spegla en verklighet där vi har en massa vackra och lyxiga föremål, men allt det där bygger ju på miljöförstöring och exploatering. Om jag skulle vara en Barbiedocka i den här världen så skulle det vara en helt messed up Barbie. 

Nitefish berättar att han har många vänner som jobbat inom modeindustrin och att det också är därifrån han hämtar en del av sin inspiration. Flera av hans vänner i London gick på exklusiva modefester, samtidigt som de bodde i mögliga lägenheter utan brandlarm. 

– Man ska liksom agera som att man har massor av pengar trots att man egentligen är helt pank. 

EP:n avslutas med låten Degrowth in the sky som Nitefish kallar för en ren plakatlåt för ett samhälle som bygger på nedväxt istället för tillväxt.

Det märks att du har ett tydligt engagemang kring miljö- och konsumtionsfrågor – var kommer det ifrån, tror du?

– Min mormor kom från Puerto Rico, hon höll på med permakulturodlingar och gjorde konst av återvunnet material och hon har alltid varit en stor inspirationskälla för mig. Hennes filosofi var att allting kan bli konst, det gäller bara att omforma och återvinna sådant som har gjorts tidigare. 

– Sen känner jag också att det här är ju den stora existentiella frågan i vår tid. Det vore konstigt att inte reflektera kring det, för det påverkar ju allting. Det finns redan så många låtar som fokuserar på en persons inre värld, så varför inte göra låtar som fokuserar på klimatförändringarna, men på ett lekfullt sätt?   

Palestinarörelsen inspireras av klimatrörelsen

Förutom klimatfrågan har Nitefish under det senaste året också varit starkt delaktig i protesterna mot kriget i Gaza. 

– Jag har en kompis från Egypten som har mycket kontakter med folk både i Gaza och i Libanon, så jag hade lärt känna konflikten långt innan det senaste årets händelser. Den här koloniala apartheid-situationen har ju pågått i många år. Men det som är intressant nu är att det finns något slags momentum. Jag hade inte kunnat föreställa mig att så många i Sverige skulle börja engagera sig, så som vi ser nu.

Nitefish lyfter också hur klimatrörelsen har inspirerat Palestinarörelsen, och att många av dem som i dag engagerar sig för Palestina kanske även kan bli klimataktivister. 

– Många inom klimatrörelsen har ju mer erfarenhet av till exempel blockader och aktioner än Palestina-aktivisterna som kanske gör det här för första gången. Den solidariteten mellan rörelser tycker jag är väldigt intressant. 

I samband med släppet av EP:n kommer Nitefish också att ha en relasefest på Cyklopen i Stockholm imorgon. Han lyser upp när han berättar om planerna för festen. 

– Det kommer bli ganska intensivt. Vi kommer bygga upp en skog på scenen och det kommer vara videoinstallationer överallt. Sen kommer vi också att dela ut fröpåsar med olika fröer som man kan så på hösten. Genom scenografin och atmosfären ska vi försöka spegla det som EP:n handlar om, nämligen resan från en apokalyptisk tillvaro till något som är utopiskt och euforiskt.