Mäns våld mot kvinnor är i flera polisregioner dödligare än skjutvapenvåldet. Men trots högt tonläge i debatten lyckas man inte skydda fler kvinnor.
"Polismyndighetens arbete bedöms inte nämnvärt ha minskat mäns våld mot kvinnor under året", sammanfattar polisen själv.
För tre år sedan slog dåvarande rikspolischef Anders Thornberg fast polisens nollvision för mäns våld mot kvinnor och betonade att frågan är lika prioriterad som gängbrottsligheten.
Men till skillnad från gängvåldet har krafttagen uteblivit. I augusti lades polisens enda riktade grupp mot kvinnovåld, Igor, ned – trots att oberoende utvärdering och statistik pekade på goda resultat.
I polisens årsredovisning för 2023 konstateras att man inte gjort någon nämnvärd skillnad för de våldsutsatta kvinnorna, varken här och nu eller på längre sikt. Det finns goda förutsättningar att arbeta brottsförebyggande, konstaterar man vidare, men det görs inte i någon större utsträckning.
”Det förebyggande arbetet avseende våld mot kvinnor har varit relativt underutvecklat i myndigheten och 2023 bedöms polisen inte ha bidragit till någon påtaglig minskning av våldet på lång sikt”.
”Sund självkritik”
Markus Antonsson, polisinspektör som ledde Igor-projektet, är positivt överraskad av myndighetens självkritik.
– Det är så många som mördas, så otroligt många våldsärenden varje år, men siffrorna har nonchalerats i decennier. Det är sunt att man för en gångs skull är självkritisk och står för bristerna, säger han.
Inom Igor arbetade en liten grupp poliser och socialsekreterare i Stockholm uteslutande med våldsutsatta kvinnor och våldsutövande män under knappt tre år. Nedläggningen av projektet motiverades med att kunskapen de samlat på sig skulle spridas till alla poliser i yttre tjänst.
– Nu säger de att alla ska göra allt, men det funkar inte. Utan specialgrupper får man inte alls samma kvalitet och gedigna arbete.
Kräver handling
Olga Persson, ordförande för riksförbundet Unizon som samlar över 130 kvinnojourer, håller med.
– Det finns en otroligt stor outnyttjad kompetens inom polisen som vill jobba med det här, men de måste ges resurser och mandat att arbeta dedikerat över tid. Det har de fortfarande absolut inte.
Trots flera års tal om nollvision saknar polisen en samlad strategi för arbetet mot mäns våld mot kvinnor, konstaterar hon.
– Det finns fantastiska lokala initiativ, men de är för dåligt organiserade och ”best practice” sprids inte inom organisationen. En nationell nollvision måste finnas med i alla led, från toppen ner till polisen på gatan.
