DEBATT. I december 2023 publicerade en svensk forskargrupp en rapport i Enviromental epidemology, Martin Tondel (Sahlgrenska akademin ) et.al, om hur mycket små doser av joniserande strålning från Tjernobylolyckan 1986 har gett ökad risk för vissa specifika cancerformer i Sverige. Rapporten visar ockå att även mycket låga nivåer av joniserande strålning ökar risken för att bli sjuk i strålningsrelaterad cancer och är direkt proportionella mot mängden mottagen strålning. Många kärnkraftsförespråkare hävdar annars att först då man mottagit en större dos kan man bli skadad.

Forskarna har utnyttjat cancerregistrets detaljerade information tillsammans med mätningar av yttre och inre påverkan av det radioaktiva nedfallet över centrala delar av Sverige (nio områden med sammanlagt två miljoner människor) för att se hur en viss dos resulterade i ökad cancerfrekvens. 

Strålning från huvudsakligen isotopen 137Cs gav synbara effekter i denna studie, trots att staten utarbetat ett antal regler för hur dess påverkan på befolkningen ska minimeras. Till exempel genom att minska konsumtionen av bär, svamp och kött som blivit strålningskontaminerade. De cancerformer som inte var kopplade till joniserande strålning uppvisade inte alls något beroende på mottagen dos. 

Män hade en genomsnittlig ökad risk på 2,7 procent per mottagen mGy (milligray) strålningsdos för att insjukna i strålningsrelaterade cancerformer, alltså mer än dubbelt så stor risk som för kvinnor. Några mGy motsvarar bakgrundsstrålningen i Sverige under ett år.

Prostatan, tjock- och ändtarmen, magen, gallblåsan och bukspottskörteln är alla mottagliga för cellförändringar från strålning och dessa observerades alla med förhöjda risker. Tillförlitligheten för denna ökade risk är hög och ges med att 95 procent av alla insjuknanden återfinns mellan risknivåer på 2,2 till 3,1 procent. Det är högt då sannolikheten för ingen effekt är extremt liten.

Efter försök att korrigera för sociekonomiska faktorer, livsstil med mera, blev några cancertyper tydligare kopplade till mottagen stråldos hos män. Tjock- och ändtarmscancer samt magcancer fick då 3,5 procent och 7,7 procent ökad risk. Dessa siffror är ännu säkrare än de tidigare givna.

En grov uppskattning av artikelförfattaren resulterar i att drygt tretusen fler män av de cirka en miljon männen i studien kan ha fått cancer av att blivit utsatta för den ökade strålningen från Tjernobylnedfallet, vilket kan jämföras med de knappt 70 000 som ”ändå” fick dessa former av cancer.

Risker med högaktivt avfall

Människans påverkan på miljön är i dag synlig med klimatkrisen och skadliga kemiska substanser med mera. Men andra hot finns med kärnkraft och dess tillverkning av radioaktivitet. Vi kan nu se att även mycket små doser från radioaktivitet skadar och dödar människor. Men risken för större kriser, kopplade till de enorma mängderna av radioaktivt avfall som produceras i kärnkraftsverken, med härdsmälta, terrorism eller att världens hantering av avfallet inte är säkert nog.

I Sverige har kärnkraftsdriften producerat drygt sju miljoner kilo utbränt uran fram tills 2019 enligt Strålsäkerhetsmyndigheten. Tillsammans med det utbrända uranet finns i dag åtminstone 250 kilo av en av slutprodukterna, 137Cs. Det kan jämföras med att mängden luftburet nedfall från Tjernobyl som nådde Sverige motsvarade mindre än 1,3 kg rent 137Cs. Vilket bara var fem procent av det 137Cs som spreds via luften från olyckan.

Detta utbrända uran ska i slutskedet kapslas in i 6 000 kopparcylindrar och förvaras under jord i ett slutförvar, när de kortlivade ämnen (ämnen med halveringstider kortare än några år) har sönderfallit till icke radioaktiva ämnen. Då kvarstår fortfarande merparten av 137Cs som har en halveringstid av 30 år (efter 30 år har hälften sönderfallit). Slutförvaret har planer, där man utgått från att kärnkraften skulle fasas ut, på att förvara upp till 12 miljoner kilo utbränt uran.

Allvarlig kritik riktas nu mot kopparkapslarnas hållbarhet av forskare i korrosionslära vid KTH (2021), Jinshan Pan et.al., som kan visa på att kopparkapslarna kommer att frätas sönder efter en så kort tid som 100 år. Efter 150 år finns det fortfarande nästan 8 kilo 137Cs kvar i det utbrända uranet. Andra mer långlivade radioaktiva isotoper (som 93Zr och 99Tc), finns då också kvar och bidrar till fler möjliga skador under längre tid för dem som utsätts för läckaget. Den luftburna spridningen vid Tjernobylolyckan minskade risken för höga persondoser, då radioaktiviteten blev extremt utspridd. Skulle samma mängd spridas ut över en storstad (flera hundra gånger mindre yta) blir dosen hundratals gånger högre. Dessutom finns andra risker, som terrorism, om till exempel mellanlagret i Oskarshamn plundras på de mest aktiva produkterna, ett kärnkraftverk sprängs eller kopparkapslar stjäls från slutförvaret.

Med regeringens planer på att bygga ut kärnkraften fortsätter produktionen av ohållbara, extremt farliga radioktiva slutprodukter. Att det inte är lönsamt verkar inte hindra, men kan kanske kostnader i liv och miljö bli ett argument som är värt att lyssna på?

Fotnot: En kontinuerlig närvaro av sex miljarddels gram (6 ng) av 137Cs i vår kropp ger en dos på cirka trettio milligray efter trettio år. Det kan man få i sig via mat eller dryck totalt 330 ng 137Cs, jämnt utspritt under de trettio åren. Den dosen kommer med stor sannolikhet att nästan fördubbla risken för män att få någon cancerform som är kopplad till strålning, inklusive prostatacancer.