Valet av Donald J. Trump till den position som en gång brukade kallas ledare för den fria världen har sänt chockvågor bland alla som hoppats på global, politisk handling för att möta klimatproblemen.
Det är en rimlig reaktion. Trump är en katastrof på alla vis, även om ett brinnande hopp till att just Kamala Harris skulle leda världen bort från fossilberoendet framstår som överdrivet optimistisk. Bland det första hon gjorde som presidentkandidat var att berömma sig själv för att hennes röst varit avgörande för att öka tillstånden att utvinna fossila bränslen med den särskilt miljöfarliga metoden fracking.

Till klimatmötet i Baku skickar Sverige nu Romina Pourmokhtari för att förklara varför det är rätt att öka utsläppen, stoppa vindkraften och sänka miljöskatterna. Och få klarar den ordakrobatiken så bra som hon.

Samtidigt skriver 48 forskare brev till Skandinaviens regeringar och varnar för att tidigare bedömningar kraftigt underskattat risken för att Grönlands smältvatten ska rubba golfströmmen, och därmed förvandla vår avkrok av världen till ett närmast obeboeligt köldhål.

Och även om en avstannad, eller kraftigt avmattad, golfström inom våra barns livstid fortfarande inte är sannolik – om än mer möjlig än vi tidigare trott – så framstår andra stundande katastrofer som närmast oundvikliga. De alltfler och allt råare naturkatastroferna, också i vår del av världen, följer kusligt nära förutsägelserna om vad ett varmare klimat skulle leda till. Om något är kraften i klimathotet större, och förändringen går snabbare, än forskarna riktigt kan förklara.

I årets viktigaste faktabok Mot kollapsens hjärta – om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott beskriver Jonathan Jeppsson hur de teknikoptimistiska scenarierna grusas sönder under sin egen tyngd av all energi och råvara de skulle behöva, och hur framtidsscenarierna som kvarstår innebär en helt annan värld än den vi vant oss vid. När det globala system som förser oss med mat inte längre fungerar, samtidigt som världens befolkning fortsätter att växa, kan inte globalt samarbete stanna vid högtidstal framför FN-loggan.

Klarar vi det? För den som inte orkar se klimathotet kvarstår en värld med alltmer galna, auktoritära och nationalistiska kärnvapenmakter, varav en just nu är inbegripen i att öppet begå folkmord och etnisk rensning – tills nu beväpnad av Kamala Harris – utan att världen tycks bry sig avsevärt. Ledaren för en annan kärnvapenmakt har trampat rätt in i sitt grannland, tillika ett av världens viktigaste länder i livsmedelsproduktionen, och inväntar nu något slags stöd för att få behålla vad han grabbat åt sig, från den nya administrationen på andra sidan Atlanten.

Jag försöker bara säga att den nya, hotfulla tid som miljörörelsen och andra gröna röster rustat för att i tid undvika redan är här. När Rachel Carson 1962 inledde sin bok Tyst vår med teologen och nobelpristagaren Albert Schweitzers ord ”människan har förlorat förmågan att förutse och förebygga, det leder honom att förstöra jorden” så var det i förhoppning om att vi skulle återfå den förmågan, att vi skulle använda vår förändringskraft till att styra åt ett håll där vi räddar de känsliga ekosystem som gett oss liv och möjliggjort allt det goda med civilisationen. Men det gjorde vi inte. Merparten av alla utsläpp har vi producerat efter att boken publicerades.

Nu är hotet inte längre ett framtida hot, vi ser det i regnmassorna över Spanien, amerikanerna ser det i hitintills 24 klimatkatastrofer i miljarddollarsklassen bara i år (mot åtta om året i genomsnitt sedan man började mäta 1980), men vi släpper ut mer än någonsin och väljer ledare som lovar öka utsläppen ytterligare. För så funkar tillväxtekonomin.

Om vi nu skulle ta det här på allvar, om vi skulle orka förstå vad det är som händer, vad skulle det innebära? Vilka kunskaper känns allra nödvändigast att rusta våra barn med för att leva i en mer hotfull värld? Vad känns allra viktigast att kunna producera, också utan tillgång till globala varuströmmar?

Mina svar kretsar runt två begrepp centrala för den rörelse som växte fram efter Tyst vår: solidaritet och självtillit. Våra samhällen måste stå pall för stormar och skyfall, vi måste skydda våra jordar och odla i våra städer, tillverka läkemedel och ge utrymme för sjukvård, omsorg och kultur. Vi måste ha skolor där unga lär sig läsa, vårda och plantera, och platser där vuxna kan återfinna samma kunskaper – och så mycket mer. Samtidigt klarar ingen ensam av att möta alla de osäkerheter framtiden kan innebära. Ett lands största tillgång är den samarbetsförmåga dess folk har, och den hjälp vi varit beredda att ge andra.

Vi måste nå insikten att det som är din olycka idag, kan bli min imorgon. För då står man inte längre själv, då hjälper vi varandra.