I födelsedagspresent fick jag ett set billiga köksknivar, och en hästpiska. Jag är inget vidare i köket och känner mig mest rädd runt hästar, så jag förstod att det var något annat.

En rebus.

BeatButchers fyllde 40, och fyllde således ett gammalt slakteri som kallas kyrka med punk.

Det var inte ett perfekt datum, inte för mig. Maria och jag ordnade kurs den helgen. Ett slags vidareutbildning i att inte ge upp sitt engagemang för grönt sinnade på väg ut ur ungdomen. Men jag stod där ändå den kvällen och vrålade till låtar jag kunnat så länge jag kan minnas.

När jag en gång flyttade till Stockholm så var det två saker jag längtade till. Att se fotboll, och gå på konsert. Och jag tror det var den första konsert jag såg sedan jag flyttat upp, den när Thåström började sjunga på svenska igen.

Thåström var ju Gud, och ett av de levande skälen till att Stockholm faktiskt inte är så töntigt som alla tycker. En vackert död stad, som han sjöng den kvällen. Som man inte vet om man älskar eller inte. Som man inte vet om den älskar en, eller inte.

Alla tyckte det var fantastiskt att han sjöng på svenska, och nya plattan var bra. Men det spelade ingen roll, jag hade stått längst fram även om han bara körde Peace, Love and Pitbulls.

Det började ringa i öronen, den kvällen. Det har gjort det sedan dess.

På tuben hem från det där födelsedagsfirandet i slakteriet som kallas kyrka tänker jag på allt som hänt sedan dess.

Kärleken som sitter intill mig. Hon som gav mig piskan och knivarna. Som känner mig.

Gamla kärlekar.

Vänner man har kvar. Vänner man förlorat. Vänner man tvingats sörja.

Barn. Väldigt mycket tänkte jag på barn.

Jobb som kommit och gått, tänkte jag också på. På något sätt är jag kvar där jag började, i skolan. Det var i skolan jag fick en massa chanser när jag inte gjort mig förtjänt av det. Det var här jag upptäckte böckerna och biblioteket. Någonstans insåg jag det enorma i det skolan är: en plats där man får vara bara för att göra sig själv lite klokare, och inte någon annan ännu rikare.

Jag undrar vilka av mina barn och vilka andra ungar som får upptäcka en sådan skola idag.

Då, när jag var sexton, hade jag fått min första lägenhet. Den satt ihop med en villa, och de som ägde den kallade min lägenhet för sin tvättstuga.

Varje månad gick jag till bankomaten och plockade ut studiebidraget med inackorderingstillägg. Jag betalade hyran i nystrukna sedlar.

Men jag kunde stänga om mig, sitta hur länge som helst på kvällarna med gymnasiekompisarna och prata om livet, och jag hade en liten kokplatta att steka fiskpinnar på.

Så var jag ju aktiv i Grön ungdom också. Språkrör till och med. När hyran var betald fanns 2400 kvar i ett arvode. Och det var ju bra.

Helgerna drog jag iväg på kurs någonstans i landet, och då missade man fotbollen men man fick ju gratis linsgryta.

Så går vi upp, och tar oss mot Studieförbundet Vuxenskolans lokaler. Vi ska göra frukost till den där utbildningen, det är morgonen efter punk och morgonen före föreläsningar med en landsbygdsprofessor och en förortsorganisatör.

Allt som hänt, och så ändå allt som består:
Punken och skolan. Fotbollen och det gröna.

Och så ringer det fortfarande i öronen ibland. Som en påminnelse om vem jag är.