”Tala klarspråk!” ”Klimatnödläge!” ”Agera nu!”

Slagorden från klimatrörelsen är tydliga. De manar till kraftig och omedelbar handling för att stoppa utsläppen av växthusgaser och hindra klimatförändringens oöverskådliga konsekvenser för natur, människor och våra samhällen, nu och i framtiden. Budskapen riktar sig alla, men först och främst till politiker och ledare i näringslivet. I klimataktionerna finns även en förväntan om deltagande i det politiska samtalet – att bli lyssnad på. När Tidöregeringen bjöd in till ett nationellt klimatmöte i juni 2023 stod klimatrörelsen, särskilt ungdomsrörelsen, utanför. Merparten av deltagarna kom från näringslivet – ”den nya miljörörelsen”, enligt statsminister Ulf Kristersson.

Det begränsade deltagandet ledde till utbrett missnöje bland representanter från klimatrörelsen och klimatforskare, som menade att mötet var ett ”skämt”, ett ”spel för gallerierna” och ett ”spektakel”. Jag har tidigare skrivit om de demokratiska problemen med att Tidöregeringen inte bara distanserar sig från klimatrörelsen och klimatforskare, utan aktivt och partiskt diskriminerar dem i de politiska processerna. Det hindrar utvecklingen av en demokratiskt legitim och rättvis klimatpolitik.

Utveckla strategier

Men det finns skäl till självkritik och strategisk utveckling inom klimatrörelsen. Deras debattartikel i Expressen (14 juni 2023) om det nationella klimatmötet avslutas med orden: 

”Det är viktigare än någonsin att vi tillsammans trycker på för att Sverige och regeringen ska behandla krisen som just en kris om vi ska lösa vår tids största ödesfråga innan det är för sent. Det är trots allt inte för mycket begärt.”

Detta vittnar om att någon annan ska göra jobbet. Klimatrörelsen ska vara en nagel i ögat och trycka på, regeringen ska handla. Det är ett synsätt och en inställning som inte hjälper. Jag har mött den inställningen allt för många gånger under mina nästan 20 år som energi- och klimatpolitisk handläggare i Regeringskansliet. Branschorganisationer som säger ”det där är dåligt”, ”gör bättre”. Det saknas alltför ofta en vilja eller förmåga att lyfta sig själv i håret och delta i ett konstruktivt samtal om hur styrmedel och lagstiftning bör utformas för att mål ska nås. I ett försök att förändra frågade jag som ansvarig handläggare, på eget initiativ, i samband med en förestående revidering av EU:s direktiv för energieffektivitet bransch- och miljöorganisationer i vilken av tre grupper de ville ingå: de som ville få information om utvecklingen, de som ville lämna synpunkter, och de som ville ta ansvar och arbeta aktivt för att ändra EU-lagstiftningen. Endast fyra av 65 organisationer ville ta ansvar. Vad som följde var ett starkt koalitionsbygge på svensk och europeiska nivå och en för alla inblandade lärorik process med lyckat utfall. Organisationer som aldrig haft en gemensam ståndpunkt utvecklade för första gången någonsin gemensamma ståndpunkter, vilket ledde till en ”intern chock” i Bryssel som underlättade politisk förändring. 

Men är förespråkare för klimaträttvisa beredda att ta ansvar och engagera sig i problemlösning? Jag vill tro det. På sociala medier pågår diskussioner om hur klimaträttviseorganisationer kan utveckla sina strategier för politiskt påverkansarbete. Denna text är ett öppet bidrag till denna diskussion.

Konfrontation eller samtal

Sociologisk forskning visar att det finns en skillnad i hur miljöorganisationer försöker reformera miljö- och klimatpolitiken. Vissa anser att det bästa sättet för klimatrörelsen att utmana det rådande sociala paradigmet är konfrontation, medan andra förlitar sig på konventionella politiska samtal. Nya klimatorganisationer med fokus på klimaträttvisa tycks enligt forskningen vara mindre benägen än etablerade miljöorganisationer att engagera sig i institutionaliserade former av samarbete. Det är i huvudsak institutionaliserade organisationer som spelar spelet efter rådande regler som bjuds in att sitta vid förhandlingsbordet. Detta gynnar etablerade miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och WWF Världsnaturfonden framför politiskt mer radikala, och därmed relativt maktlösa, klimaträttviserörelser som Fridays for future, Extinction rebellion, Klimataktion och Återställ våtmarker med flera. Ett tydligt exempel är Naturskyddsföreningens tidigare generalsekreterare, Svante Axelsson, som utsågs till nationell samordnare för Fossilfritt Sverige av S-MP-regeringen 2015 och fortfarande innehar positionen. 

Många nya organisationer och nätverk med fokus på klimaträttvisa, men även etablerade sådana som Greenpeace, kräver med aktivistiska och konfrontativa metoder kraftfulla och omedelbara åtgärder från politiker, företagsledare och andra beslutsfattare, men erbjuder sällan tekniskt-juridiska genomarbetade lösningar på problemet. Genom att inte presentera sådana lösningar på problemet och i stället låta andra göra jobbet, brister de enligt sociologisk forskning i institutionalisering och ansvarstagande. De uppfattas inte som en legitim del samhällets organisationsstruktur. Som en konsekvens bjuds de sällan eller aldrig in till liberal-demokratiska forum för att diskutera klimatpolitik. 

Visioner och förslag

Om klimatrörelsen likt policyentreprenörer, antingen själva eller i koalition med andra aktörer, definierar den katastrof vi står inför och tar fram en vision och förslag till lösningar på hur problemet bör hanteras kan situationen förändras. Då skulle de uppfattas som ansvarstagande. Men förespråkare för klimaträttvisa är rotade i en annan demokratisyn än den rådande liberala demokratin med sina toppstyrda processer och sin konkurrens om samförstånd, i vilken policyentreprenörer är självklara. Klimatrörelsen förespråkar ett ickeelitistiskt underifrånperspektiv för att utforma offentlig klimatpolitik. På ett teoretiskt plan ses policyentreprenörer med skepsis inom klimatrörelsen, men jag har visat hur de kan verka i linje med demokratiska principer för en rättvis och legitim klimatpolitik även i ett underifrånperspektiv. För att detta ska ske behöver klimatpolitiken återpolitiseras.

Klimatpolitik är politik

Den svenska klimat- och miljöpolitiken har sedan Göran Persson lanserade ”Det gröna folkhemmet” i mitten av 1990-talet avpolitiserats i ökande grad. Politiken fokuserar på en teknokratisk praktik genom konsensusbyggande bland eliten som undertrycker artikuleringen av sociala konflikter. Miljöpartiet gick till val 2022 på att bygga det nya gröna folkhemmet. Samma bärande tanke finns hos Tidöregeringen, men har tvättats bort av SD. Avpolitiseringen eller postpolitiseringen av klimatpolitiken är ett globalt fenomen som står i konflikt med idén om klimaträttvisa och emancipation. Nya klimatorganisationer motsätter sig därför att ta på sig visst ansvar för tekniska, juridiska och administrativa frågor i politiken. Till dess klimatpolitiken återpolitiseras, med fokus på brådskande behov av en övergång till nollutsläpp, inklusive sociala konflikter, kommer de att fortsätta att se sig själva som en utmanare till det rådande sociala paradigmet genom konfrontation, civil olydnad och fredlig aktivism.

Så länge den liberala miljödemokratin är hegemonisk kommer klimaträttviserörelsen att fortsätta använda sin liberala demokratiska rättighet att konfrontera makten. Men den utbredda kritiken från olika håll mot Tidöpartiernas högerpopulistiska klimatpolitik, t.ex. när det gäller bristen på åtgärder på kort och medellång sikt för att bromsa klimatförändringarna, kan vara en vattendelare för klimatpolitikens utveckling – en återpolitisering av klimatpolitiken. Det finns inte längre något politiskt samförstånd om klimatmål och åtgärder på kort och medellång sikt. 

Kritiken mot Tidöpartiernas klimatpolitik kommer inte bara från klimatrörelsen, klimatforskarna, statliga myndigheter och väljarna, utan även från näringslivet. De senare har blivit förda bakom ljuset av statsministerns tal om näringslivet som den nya miljörörelsen. När SD lade sitt veto kring klimathandlingsplanen försvann de förslag som skulle kunna gynna näringslivet, som även har kritiserat bristen på åtgärder på kort och lång sikt i regeringens energiproposition. Regeringen skjuter cyniskt alla åtgärder på framtiden.

Koalitioner över gränserna

Med SD vid makten ifrågasätts den liberala miljödemokratin, inte av en deliberativ ekologisk demokrati, utan av en alltmer autokratisk och populistisk miljöpolitik. Detta kan öppna vägen för en återpolitisering och transformativ repolarisering och ett genuint politiskt utrymme för oenighet och konflikt som skulle kunna se förespråkare för deliberativ ekologisk demokrati och klimaträttvisa ta på sig rollen som policyentreprenörer, primärt genom att forma och skapa breda diskurser och påverkanskoalitioner med mer institutionaliserade miljöorganisationer, akademiker, tankesmedjor, fackförbund, progressiva företag, myndigheter och politiker på lokal, regional, nationell, överstatlig eller internationell nivå inom olika delområden av klimatpolitiken. Inte som ett alternativ till konfrontation, utan som ett komplement. 

En sådan återpolitisering och transformativ repolarisering är nödvändig för att komma bort från den dualistiska linjen mellan ”eliten” och ”folket” som vi ser i dag, mot en som är mer flexibel och programmatisk, som bygger på demokratiska och sociala rättviseprinciper. Vad vi behöver är mer, inte mindre, politik. Det kan låta konstigt, men den rådande högerpopulismen kan bara besegras genom att politiken återpolitiserad. 

Mina egna erfarenheter från drygt 20 års arbete med klimat- och energipolitik i Sverige, EU och FN visar betydelsen av att skapa breda, gränsöverskridande påverkanskoalitioner för att förändra klimatpolitiken. I min forskning har jag analyserat hur den europeiska miljöorganisationen Transport & Environment som policyentreprenör fick Europaparlamentet och EU:s ministerråd att ifrågasätta och slå omkull kraftfull lobbying från olje- och gasindustrin genom att bygga en bred koalition med andra miljöorganisationer, politiker och progressiva företag och skapa en alternativ diskurs när EU 2023 antog ny lagstiftning för att minska den internationella sjöfartens klimatpåverkan. Jytte Gutelands (S) ord till miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari vid riksdagens interpellationsdebatt om klimathandlingsplanen den 14 mars 2023 sätter fingret på betydelsen av koalitioner:

”I politiken fungerar devisen ’jag kan själv’ väldigt illa. I politiken handlar det om att skapa ett förtroende och se till att man får gemensamma beslut och kan fatta dem tillsammans med andra.”