Ickevåld fungerar bättre än våld. Annika Lillemets berättar om hur bojkotter, massdemonstrationer och civil olydnad har övervunnit förtryck och störtat diktaturer.
Starka krafter vill få oss att tro att våld är det enda som fungerar mot inhemska och yttre hot. Men vilka metoder har i praktiken visat sig fungera bäst i kampen mot förtryckande regimer och ockupationsmakter?
De amerikanska forskarna Erica Chenoweth och Maria Stephan har studerat 323 större kampanjer för att störta diktaturer eller driva ut en ockupationsmakt mellan 1900 och 2006 och analyserat dem med avseende på hur väl de uppnått sina mål. Resultatet redovisas i boken Why civil resistance works från 2011. Det visade sig att kampanjer som bedrivits med ickevåldsmetoder lyckades dubbelt så ofta som de väpnade. Det var också större chans att kampanjer som lett till regimskifte ledde till stabil demokrati.
198 metoder
Tröskeln för att göra motstånd med ickevåldsmetoder är lägre för de allra flesta. Det kan vara mycket farligt att delta i fredliga protestaktioner i diktaturer, men priset för att ta till vapen är oftast högre. Gerillasoldater riskerar alltid livet. Det är lättare att locka över soldater och poliser till motståndarsidan om kampen bedrivs utan våld. Eftersom diktaturer och ockupanter per definition har en större våldsapparat till sitt förfogande än folkliga motståndsrörelser är det svårt att slå dem på deras egen planhalva. De som tar till mord och terrordåd riskerar även att förlora stöd i bredare kretsar och ger regimen de vill störta en ursäkt att öka repressionen. Men en regim som brutalt ger sig på människor som protesterar fredligt riskerar att detta slår tillbaka på dem själva. Sympatin för de utsatta ökar ofta stödet för dem, både inom landet och internationellt.
Den amerikanske professorn i statsvetenskap och Right livelihoodpristagaren Gene Sharp ägnade sitt långa yrkesliv åt att studera, systematisera, synliggöra och sprida kunskap om ickevåld som metod för maktutövning. Han var varken fredsforskare eller pacifist utan en skicklig strateg som har jämförts med såväl Clausewitz som Machiavelli. From dictatorship to democracy, Sharps handbok för befrielserörelser som finns översatt till 34 olika språk, har haft stor betydelse i många länder.
Boken innehåller en lista med 198 ickevåldsmetoder som visat sig effektiva i kamp mot diktaturer och ockupationsmakter. Det handlar om protester genom exempelvis petitioner, bärande av symboler, utdelning av hånfulla priser och teater; ickesamarbete (noncooperation) av social, ekonomisk och politisk karaktär som strejker, sjukskrivningar och bojkotter av allt från vissa varor till val och interventioner som fredliga ockupationer av mark eller byggnader eller civil olydnad av annat slag. Metoderna är användbara i såväl krigs- som fredstid och i demokratier likaväl som i diktaturer.
Sharp inskärper att det krävs noggrann analys av varje enskild situation för att bestämma vilka metoder som bör väljas för bästa chans att lyckas och understryker vikten av att studera motståndarens svaga punkter och systematiskt slå mot dem. Det handlar inte om kompromisser och förhandlingar eller att påverka en förtryckande regim till att bli mer human utan om att tvinga en motståndare till eftergifter eller kapitulation. Vidare framhåller han vikten av en långsiktig strategi innan kampen sätts igång. Annars är risken stor att en ny diktator griper makten i tomrummet efter den förra, vilket blev tydligt efter den arabiska våren 2011.
Stoppade nazifieringen
Även under mycket svåra förhållanden kan civilt motstånd vara framgångsrikt. Under Nazitysklands ockupation försökte marionettledaren Quisling göra om Norge till en korporativ, fascistisk stat. Han började med utbildningssystemet och förkunnade i februari 1942 att alla lärare måste gå med i en ny lärarorganisation som skulle lyda under det norska nazistpartiet. En grupp lärare i Oslo svarade med ett kort uttalande som de spred till alla kolleger de kunde nå. Mellan 8 000 och 10 000 av Norges 12 000 lärare kopierade texten som slog fast att de vägrade delta, undertecknade med namn och adress och skickade den till myndigheterna. Detta orsakade panik i regeringen och Quisling beordrade att skolorna skulle stängas under en månad, vilket fick 200 000 föräldrar att skriva protestbrev. Samtidigt fortsatte lärarna att bedriva undervisning privat.
Den alltmer desperata ledningen lät arrestera 1 000 lärare som trots grym behandling inte gav vika. I april skickades hälften av dem till ett koncentrationsläger i Kirkenes i nordligaste Norge. Stödet för dem hos allmänheten var massivt. I det läget gav Quisling upp. I början av november hade alla återvänt hem. Lärarna hade stoppat nazifieringen av Norge. Deras uthålliga och modiga motstånd fick stor betydelse då det bidrog till att svetsa samman befolkningen och inspirerade till ytterligare motståndshandlingar.
I Global nonviolent action database finns fler exempel, som medborgarrättsrörelsen i USA vars aktivister bröt mot rasistiska lagar. Bojkotter av affärer som drevs av vita i Sydafrika satte press på apartheidregimen i ett kritiskt skede. Massdemonstrationer i Filippinerna under tre dagar 1986 efter diktatorn Marcos försök att klamra sig fast vid makten efter ett förlorat val satte stopp för tjugo års förtryck och landet blev en demokrati. Estland vann sin självständighet från Sovjetunionen genom sin ”sjungande revolution”. Även i Sverige har förtryckta grupper använt ickevåldsmetoder. Samkönad sexualitet klassades som en sjukdom i Sverige ända fram till 1979. Genom att försöka sjukskriva sig och ockupera Socialstyrelsen lyckades ett fyrtiotal aktivister få bort sjukdomsstämpeln.
Undergräver regeringen
I Gene Sharps essä från 1959 om lärarnas kamp beklagar en av deras ledare, Haakon Holmboe, att intresset för civilt motstånd inte hållit i sig, åtminstone inte på regeringsnivå, trots de goda resultaten. Men behovet är fortsatt stort, inte minst i dagens Sverige. Auktoritära tendenser i en demokrati stoppas bäst på ett tidigt stadium. Om, exempelvis, lärare och socialsekreterare vägrar att ange papperslösa undergräver de den regering som vill införa en angiverilag. Ju fler statsanställda som ”kommer ut” som rebellmammor desto svårare blir det att avskeda dem. Och nog borde alla ta till sig det detta citat som cirkulerar på sociala medier: ”Vad är det för fel på att vara lat? Tänk om det blev krig och ingen gick dit.”
