DEBATT. Statsminister Ulf Kristerssons beslut att avstå från FN:s klimatmöte, COP29, har väckt debatt om Sveriges klimatsyn och ledarroll inom det globala klimatarbetet. Från statsvetenskapligt perspektiv kan vi här se frågan om klimatmötesdeltagande som en illustration av hur nationella prioriteringar och politiska signaler påverkar både nationens interna politik och internationella relationer.

Kristerssons val att istället delta i riksdagens partiledardebatt om EU-frågor är ett exempel på hur ledare måste navigera mellan konkurrerande inhemska och internationella åtaganden. Ur ett realpolitiskt perspektiv är det förståeligt att statsministern prioriterar riksdagsdebatten, eftersom den inhemska politiska arenan ofta anses central för att säkerställa politiskt stöd och ansvarstagande gentemot väljarkåren. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari representerar Sverige vid COP29, och därmed är det svenska deltagandet inte helt uteblivet. Detta beslut visar hur en regering kan hantera konkurrerande åtaganden genom att fördela uppgifter inom sin delegation.

Från en symbolisk och normativ synvinkel betonas dock att när världsledare avstår från internationella klimatmöten kan det signalera en minskad prioritering av klimatfrågor. Daniel Helldén, språkrör för Miljöpartiet, menar att Kristerssons frånvaro är ett svaghetstecken, och framhäver att Sverige historiskt har varit en föregångare inom klimatpolitik. Helldén anser att Sveriges långsiktiga position i klimatfrågan kan påverkas negativt, särskilt med hänsyn till den ökande vikten av internationellt samarbete för att hantera klimatutmaningar.

Här spelar begreppet ”mjuk makt” en central roll. Klimatmöten som COP29 är inte bara forum för faktiska beslut utan även arena för nationer att demonstrera sina åtaganden och ledarskap. Den svenska statsministerns frånvaro kan potentiellt påverka Sveriges ”mjuka makt” på global nivå genom att minska dess inflytande inom klimatområdet. För statsvetare är detta ett exempel på hur närvaron vid symboliskt viktiga internationella sammankomster kan påverka ett lands förtroende och trovärdighet.

Statsvetenskapligt kan Kristerssons beslut också ses i ljuset av policyprioritering, där regeringen kanske bedömer att klimatpolitiken effektivast kan drivas genom nationella och europeiska mekanismer snarare än genom närvaro på internationella toppmöten. Om inhemsk politik eller EU:s egen klimatpolitik anses ha större omedelbar inverkan på svensk klimatarbetet, kan frånvaron vid COP29 återspegla en strategi att omdirigera resurser och politiskt fokus till områden där regeringen tror sig ha större kontroll och inflytande.

Samtidigt, i ett konstruktivistiskt perspektiv, påverkar sådana beslut hur klimatfrågor ramas in på den inhemska politiska scenen. Medan COP29-mötet kan ses som en möjlighet för nationer att uttrycka sin solidaritet i kampen mot klimatförändringar, skapar statsministerns val att inte delta en diskussion om Sveriges engagemang och prioriteringar inom klimatfrågor. Detta framkallar frågor om nationens identitet och dess roll som en klimatförebild internationellt.

När det gäller den internationella kontexten påpekar Helldén också att Donald Trumps tillträde som president i USA kan förändra det globala klimatpolitiska landskapet, med en förutsedd minskning av amerikanskt engagemang för klimatfrågor. Detta skulle kunna leda till att EU och dess medlemsstater måste ta på sig ett större ansvar för klimatåtgärder. Ur ett perspektiv av institutionell teori skulle en ökad europeisk roll innebära ett starkare EU-åtagande och ansvarsfördelning mellan medlemsländerna för att fylla de potentiella vakuum som kan uppstå om USA drar sig ur internationella klimatinsatser.

Sammantaget illustrerar Kristerssons beslut att inte delta i COP29 hur klimatpolitik är sammanflätad med frågor om nationell autonomi, internationellt samarbete och symboliska värden. Medan statsministerns val kan vara ett uttryck för prioriteringar på hemmaplan, förblir klimatfrågan global till sin natur. De långsiktiga konsekvenserna av beslutet kan därför påverka hur Sverige ses i framtiden – som ett klimatföredöme eller som en aktör som prioriterar interna politiska mål framför internationellt klimatengagemang.