En del politiker och debattörer har lagt fram att det som är en regerings viktigaste arbete är den egna nationens säkerhet. Med det i åtanke har man hastat in ett Natosamarbete med Orbán och Erdogan, och valt att vara med och driva på tempoökningen i världens militära kapplöpning.

Det har gått att se argumenten, även om de varit kortsiktiga, svaga, och framför allt tvingat in oss i en framtid där klok eftertänksam diplomati fått falla till föga för maskingevär, bomber, hot och hårda tag.

Men när Ulf Kristersson öppnar för att ha kärnvapen här, i Sverige, då går det inte längre att ta ens det chimära ”tryggare just nu” på allvar. Den dagen vi öppnar för kärnvapen i Sverige är vi det stora hotet. Amerikanska bomber finns i några länder, men de är inte speciellt många. ICAN (Internationella kampanjen för att förbjuda kärnvapen) rapporterar att det finns 6 sådana länder. Det är Tyskland, Turkiet, Italien, Belgien, Nederländerna och Belarus (här gäller det ryska bomber) som härbärgerar andra länders kärnvapen.

Att Ulf Kristersson tror att kärnvapenparaplyet skyddar mot krig må vara hänt. Men när han påstår att vi i krig är säkrare för att bomberna befinner sig här, då passerar han det rimligas gränser. Då blir vi plötsligt hotet, det som med Kristerssons krigslogik måste oskadliggöras. Det är inte bara svenskar som räds andra sidans kärnvapen. Det gäller alla.