Politiker och industri driver på för att öka förbrukningen av energi och råvaror. Men varken elektrifiering eller återvinning kan göra det hållbart – i själva verket måste vi halvera konsumtionen, skriver Johan Hansson.
DEBATT. Nästan ingen nämner det snabbaste, enklaste och effektivaste sättet att lösa kriserna som i dag hotar mänskligheten: Spara in på (hushålla med) energi, produktion och konsumtion. Under 70-talets oljekris uppmanades alla spara energi – och gjorde det. Minskad förbrukning sågs också under covid-pandemin. Näringslivets och politikernas verklighetsförnekande plan är i stället att mångdubbla elförbrukningen på några få år.
Fram till 70-talet levde vi inom planetens gränser. Jag var själv med då och kan inte minnas att vi vare sig bodde i grottor, något som kritiker av (vetenskapligt oundviklig) nedväxt hävdar skulle ske, eller saknade någonting. Inget enkelt samband finns mellan BNP och livskvalitet.
Solen är anledningen till att liv kan finnas på jorden. Den sänder oss konstant energi med hög ordning (många energirika synliga fotoner) och jorden strålar ut samma energi i rymden, fast nu med lägre ordning (ännu fler osynliga fotoner, med lägre energi). Nettoöverskottet i ordning gör att oordnat dött material kan byggas upp till levande växter och djur (inkl. människor). Låt oss kalla detta, för livet tillgängliga, solljus ”100 procent”.
Problemet är att mänskligheten globalt i dag använder nära 200 procent, Sverige 400 procent och USA 500 procent. Vi utarmar alltså livsreserver som behövs framöver.
Om vi fortsatt legat under 100 procent, som under nästan hela mänsklighetens historia, funnes inte dagens civilisationshotande problem. Klimatförändring, massutrotningar, plastföroreningar etcetera, är bara accelererande (potentiellt dödliga) symptom på de verkliga bakomliggande orsakerna:
A. extrem överproduktion och överkonsumtion i den rika västvärlden, sedan åtminstone 50 år.
B. överbefolkning – jorden tål inte 8 miljarder människor (eller fler). Redan i dag utgör människan över 30 procent av massan hos alla däggdjur, våra tamdjur drygt 60 procent, bara mindre än 5 procent är nu vilda.
Innan industrialiseringen var vår globala inverkan på naturen så liten att ekonomer kunde försumma den. Men i dag kan naturresurser och avfallssänkor inte längre ses som oändliga gratisgåvor, vilket dagens ekonomi fortsatt gör.
Energianvändning och tillväxt har alltid följts åt. Detta kan beskrivas av en enkel formel, E ≈ (BNP)^3/4, där E är energiförbrukningen per capita per sekund (förbrukade effekten per person) och BNP den inflationsjusterade bruttonationalprodukten per capita (ekonomiska aktiviteten per person). Det finns alltså ett direkt samband mellan växande BNP och ökande energiförbrukning. (Än värre har den ökande avfallsproduktionen precis samma relation till BNP.) Den skenbara ”frikoppling” av BNP från energiförbrukning som setts i rika länder de senaste åren (en exponent något lägre än ¾) har med råge ätits upp av att produktion lagts i utvecklingsländer där exponenten ökat till nästan 1, E ≈ BNP.
Kärnkraft är ingen lösning. På ett enda dygn strålar solen in mer energi än som kan utvinnas ur allt tillgängligt uran. Om energin som i dag globalt produceras av fossila bränslen (84 procent) skulle ersättas med kärnkraft vore jordens realistiskt brytbara uran slut på mindre än 20 år. Kvar funnes bara tusentals obrukbara, men starkt radioaktiva, kärnkraftverk. Och en ofattbar mängd ”evigt” livsfarligt kärnavfall; där kapslarna Sverige valt för ”permanent” begravning i berggrunden visats korrodera sönder på bara några år. Som bevis på farorna försäkrar inga försäkringsbolag kärnkraftverk, det är alldeles för riskabelt. Därför måste de vara statligt garanterade – då något går fel står skattebetalarna för notan.
Världens enorma, fortfarande ökande, fossila energiförbrukning kan inte ”elektrifieras”. Enbart några procent av de sällsynta metaller som skulle behövas existerar. Dessutom skulle stora CO2-utsläpp från fossila bränslen och cement ske under utbyggnaden.
Inget geologiskt material nybildas. Jorden har bara det järn, uran och så vidare som den hade från början. Dagens fyndigheter är både fattigare och svårare att utvinna än förr – man tog det enklaste och bästa först.
Biologiskt material nyskapas visserligen hela tiden (fotosyntes) men bara i den takt solen tillåter. Och länge har mänskligheten i accelererande takt använt mer än så, vilket betyder att vi allt snabbare uttömt ”reserverna”. Olja, kol och naturgas är sådana fossila ”solrester”, skapade under miljontals år, som när de nu snabbt förbränns producerar enorma mängder CO2, vilket lett till klimatkris.
Återvinning är i sig ingen lösning. Precis som djur inte kan leva på sin avföring kan inget samhälle leva på sitt avfall. Metaller kan i och för sig återvinnas nästan hur många gånger som helst, men det kräver energi och 100 procent återvinning, vilket inte är realistiskt. Som typiskt exempel är medellivslängden hos en smartphone mindre än 20 månader och globalt återvinns nästan inga. Plast är svårt att återvinna då det finns så många sorter och de flesta inte går att blanda.
En långsiktigt hållbar global konsumtion av energi och naturresurser kan vara max hälften av dagens. Det är alltså ohållbart att politiker och industri driver på för en allt större förbrukning av energi och råvaror.
Dagens tillväxtkapitalism kräver visserligen att ekonomin (BNP) växer minst i samma takt som banker skapar nya lånepengar ur tomma intet. Men då är det upp till oss att ändra systemet. Vetenskapligt insatta ekonomer, som Herman Daly och Tim Jackson, har fullt realistiska alternativ. Övergång till en ekologiskt hållbar icketillväxtekonomi är oundviklig – om vi vill överleva.
