– Du kan aldrig känna dig helt säker. I varje ögonblick kan du råka säga någonting som besvärar fel personer. Men jag antar att det är en naturlig del av det här jobbet.

Shaazia Ebrahim låter lätt uppgiven, men samtidigt full av energi när vi talas vid över videolänk.

Precis som i många andra länder över hela världen kan det vara förenat med stor fara att engagera sig för klimatet i Sydafrika.

– Om du bor i ett litet samhälle på landsbygden och stör driften av en kolgruva så är det stor risk att du kommer bli hotad och skadad. Det är också aktivister som har blivit mördade, så ja det är extremt farligt.

Hon berättar vidare om att det är väldigt vanligt att aktivisters telefoner blir avlyssnade och att till och med energiministern har skickat hot till koalitionens generalsekreterare Alex Lenferna.

Tror du att det här leder till att folk drar sig från att engagera sig?

– Ibland kan det leda till att folk blir rädda och lite paranoida. Men det som bekymrar mig mycket mer är att många inte verkar bry sig. Många blir istället ännu mer högljudda och konfrontativa eftersom man upplever att man måste vara för det för att kunna göra skillnad.

Massaker vid gruva

Shaazia Ebrahim berättar också om massakern i Marikana som ägde rum 2012 då 34 gruvarbetare sköts till döds av polisen för att de genomförde en vild strejk för högre löner. Den här, och liknande aktioner, har satt djupa spår i många sydafrikaners medvetanden och även skapat svåra trauman. En av de som uppmanade polisen att agera mot demonstranterna var mannen som i dag är Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

– Jag tror att det här verkligen skakade om många för vi var så fast i narrativet om Sydafrika som en slags regnbågsnation som hade övervunnit apartheid-systemet och där allt var bra nu. Även om vi visste att det fanns problem så tänkte vi att det var något som vi bara kunde skaka av oss. Men det som hände efter massakern i Marikana var att många insåg att vi faktiskt har en regering som är beredda att döda oss om vi strejkar, trots att strejkande är en del av hur vi löser meningsskiljaktigheter i Sydafrika och att strejkrätten är skyddad i grundlagen.

Trots de risker som det kan innebära att sätta sig upp mot regeringen och mot storföretagen så har Sydafrika en väldigt bred och aktiv klimatrörelse i dag. I CJC ingår stora internationella organisationer som WWF, Greenpeace och Amnesty men också väldigt många mindre lokala som Women affected by mining united in action och Vukani environmental movement. Dessutom ingår även Sydafrikas federation av fackförbund i koalitionen liksom flera juridiska organisationer.

Systemförändring

För de flesta klimataktivisterna är det också en självklarhet att kampen för klimatet måste gå hand i hand med kampen för rättvisa. Eller som en slogan lyder: ”Systemförändring – inte klimatförändring”. Mycket handlar om att vanliga människor ska få vara delaktiga i de beslut som fattas och att vinsterna inte bara ska gynna storkapitalet utan även komma befolkningen till del.  

Shaaza Ebrahim har själv en bakgrund som journalist på tidningen The Daily vox, hon har också studerat queerfeminism i London där hon skrev en avhandling om att bygga en feministisk revolution i Sydafrika.

– Efter ett tag började jag även att engagera mig i civilsamhället. När jag flyttade tillbaka till Sydafrika 2022 så hade The Climate justice coalition startat två år tidigare och de sökte nu efter en kommunikatör. Jag tyckte det verkade intressant eftersom det inte bara är en vanlig organisation utan också en social och politisk rörelse. Som en intersektionell feminist har jag alltid varit intresserad av klimatfrågor, men jag tror definitivt att jag har börjat få en djupare förstålse under de senaste åren.

”El till alla hushåll”

En av de stora kampanjerna som pågår just nu är Green new Eskom som riktar sig mot det nationella energiföretaget Eskom, den största elproducenten i Afrika men också det afrikanska företag som släpper ut allra mest växthusgaser. I kampanjen ingår krav på en snabb och rättvis övergång till förnyelsebar energi som ska ge säker och billig el till alla hushåll. I dag kommer den mesta av Sydafrikas energi från kolkraftverk vilket gör att landet hamnar på en femtondeplats på listan över de länder i världen som släpper ut mest växthusgaser.

I anslutning till Eskom-kampanjen arbetar de också med en kampanj som heter Uproot the DMRE (DMRE står för The department of mineral resources and energy och uproot betyder ungefär att det ska ryckas upp med rötterna).

– Vi upplever att Gwede Mantashe, som är den minister som leder DMRE, står i vägen för omställningen till förnyelsebar energi och att han har en väldigt nyliberal agenda som bara tar hänsyn till storföretagen och inte till de som arbetar på golvet. Han anses också allmänt vara en väldigt korrupt politiker. Så ”Uproot the DMRE” betyder inte att vi anser att det inte behövs något departement, men vi behöver ett departement som arbetar på ett helt annat sätt – för just nu arbetar de inte för folket. DMRE har under Mantashes ledning aktivt motverkat en rättvis omställning till förnyelsebar energi, trots att det skulle vara det snabbaste och mest kostnadseffektiva sättet att lösa problemet med överbelastning på elnäten.

Hålls val i år

2024 är också ett valår i Sydafrika och Shaaza Ebrahim berättar att mycket av deras arbete under den närmaste tiden kommer att handla om valet, till exempel gå igenom de olika partiernas uttalanden kring miljö- och klimatfrågor så att folk ska bli medvetna om vad det är de röstar på.

Finns det något parti i dagsläget som känns mer hoppfullt?

Shaaza Ebrahim tar ett djupt andetag och suckar innan hon svarar:

– Saken är den, i Sydafrikansk politik, att det bara är tre eller fyra partier som all makt kretsar kring och även om det ibland kan komma upp ett mindre parti som känns hoppfullt så har de en väldigt liten chans att ta sig in i parlamentet, det är verkligen nedslående.

Som aktivist är det lätt att känna sig överväldigad och bli utbränd av det enorma utmaning som vi står inför. Hur arbetar du med det, personligen och inom koalitionen?

– En skillnad mellan oss och många andra organisationer är att vi försöker att inte glorifiera övertidsarbete. Vi förväntar oss att folk ska ta ledigt och vila efter stora kampanjer och att de inte ska arbeta om de känner sig sjuka. Det här låter kanske som självklarheter, men faktum är att i många organisationer är det inte det. I många aktivistsammanhang anses saken viktigare än människors välmående och man förväntas bara bita ihop och göra det man ska. Vi vill vara en motsats till det.

– Vi gör också olika aktiviteter, som att sjunga till exempel. Att sjunga kampsånger tillsammans är en väldigt stark del av sydafrikansk kultur och ett av de sätt som vi knyter an till varandra på. Men jag skulle också vilja att vi testade lite andra aktiviteter, som att måla till exempel.

För egen del, säger Shaaza Ebrahim, försöker hon också att vila när hon känner att hon behöver. Bland annat går hon på gym och gör yogaövningar.

– Jag har också ett väldigt starkt stöd i min närmaste gemenskap – min partner, mina syskon och vänner. De är inte alltid aktivister och tar kanske inte allting lika seriöst som jag gör, det kan vara väldigt välgörande, säger hon och ler.