Det var i början av Coronapandemin som Maja Alskog Bredberg bestämde sig för att lämna Stockholm, där hon levt hela sitt liv, och flytta till ett torp utanför Mariefred. Flytten var ett sätt att få distans både till stan och till det jobb som hon alltmer hade börjat vantrivas med. Motviljan mot den reklambransch som hon ägnat en stor del av sitt liv åt hade dock redan då pågått ett tag. En av ögonöppnarna – som hon beskriver i den nyutgivna boken Till växten – en kärlekshistoria – kom på en schweizisk alptopp några månader tidigare. 

World Economic Forum i Davos var menat att bli ett av hennes mest prestigefyllda uppdrag som PR-person men istället blev hon alldeles matt av all green washing och undrade vad hon gjorde där. ”Blad med sågtandade kanter vecklades ut. Jag fylldes av bladmassa, en rasande vegetativ tillväxt av avsky”, som hon skriver i boken.    

– Davos blev någon slags brytpunkt, men redan då hade jag gått och burit på ett skav i fyra år. Till slut kände jag bara att jag kan inte vara en del av det här längre. Sen när jag började göra väldigt enkla sysslor och arbeta mer med kroppen – plocka pinnar eller räfsa löv eller vad det kunde vara – så upplevde jag också att det kändes så mycket mer meningsfullt och givande, samtidigt som jag också såg resultatet direkt. 

Hektiskt karriärliv

Maja Alskog Bredberg är uppvuxen i Stockholm och levde under många år ett hektiskt karriärliv. I boken beskriver hon hur torpet i skogen till att börja med fyllde henne med rädsla och hur årstidernas snabba växlingar gav henne stress och ångest. Sakta men säkert lärde hon dock känna naturen omkring sig och förstod efterhand att hon skulle få svårt att gå tillbaka till ett vanligt kontorsjobb. Istället påbörjade hon en trädgårdsmästarutbildning på Skillebyholm utanför Järna. Under utbildningen växte det också fram en ökad förståelse för matens produktionsvillkor.

– Jag hade köpt ekologiskt tidigare eftersom jag i alla fall fattade så mycket som att det var bättre, men jag hade inte haft arbetarperspektivet. Det var först när jag själv fick skyffla koskit och känna på hur tungt det är att jobba i ett växthus där det är femtio grader varmt som jag förstod hur slitigt det kan vara. Och då ska man komma ihåg att jag har jobbat på toppenbra gårdar i Sverige där jag har kunnat ta hur många pauser jag vill. Hur är det då på mangoplantagerna i Brasilien där kvinnorna måste be om lov för att dricka eller gå på toaletten, eller i södra Spanien?

Maja bestämde sig för att ta reda på det. I vintras reste hon tillsammans med reportern Isabell Höjman till Almeria södra Spanien, en plats som ibland har beskrivits som ”Europas köksträdgård” på grund av sina väldiga tomatodlingar. Det hon fick se chockade henne.

– Jag hade läst allt jag kunde hitta så jag visste ju hur illa produktionen är, men ändå blev jag chockad när vi kom ner. Det är någonting med att det är ogreppbart för att det är så otroligt stort, 40 000 hektar. Jag blev också väldigt drabbad av att det var så tyst där, inget insektsliv, inga fåglar, knappt någon natur. Och alla arbetarna var också helt tysta. Det enda som hördes var tunga lastbilar fullastade med grönsaker. 

Hav av plast

Upplevelserna från Almeria har hon skildrat både i boken och i Spotify-dokumentären ”I tomaternas skugga”. Där berättar hon också om det enorma hav av plast som mötte henne. Vid sidan av de enorma växthusen låg berg av söndervittrad plast tillsammans med annat skräp som flaskor och konservburkar. 

Varje år producerar Almeria 33 500 ton plastavfall, en hel del återvinns men mycket dumpas i naturen där den vittrar sönder och läcker ut i haven. Men plasten är bara ett av problemen, dessutom används också väldigt mycket pesticider, eller bekämpningsmedel, för att skydda odlingarna mot skadedjur och sjukdomar. Många av arbetarna är fattiga migranter som bor i skjul och kåkstäder som har byggts upp av plast och lastpallar från växthusproduktionen och som saknar elektricitet och rinnande vatten. Arbetet i växthusen beskrivs också som hälsofarligt både på grund av den höga värmen och för att de utsätts för pesticider. 

Hur tänker du att vi ska förhindra den här smutsiga produktionen? Behövs det hårdare lagstiftning eller är det vi som konsumenter som måste ta ansvar?

– Jag tänker att vi egentligen bara har möjligheter. Om vi tittar på hur det moderna matsystemet ser ut med den här industriella produktionen så ser vi ju att den inte fungerar av en rad olika anledningar, dels på grund av utsläppen men också på grund av att den inte tar i beaktning naturens processer och utarmar jorden. 

Maja berättar om hur hon själv förr i tiden kunde köpa billiga tomater och jordgubbar utan att tänka på var de kom ifrån och slänga bort halva asken för att hon glömde äta upp den, något hon inte skulle drömma om i dag. 

– Jag menar att vi måste veta den faktiska kostnaden på saker och ting. Jag tror inte konsumenterna kommer lösa det här, men vi kan lyfta frågan och sätta press både på politiker och på kapitalet. Vi kan säga att vi inte tycker det är okej att äta mat som produceras på det här sättet. 

En av arbetarna som hon mötte i Almeria hade ett tydligt budskap till de svenska konsumenterna: köp inte de här tomaterna. 

– Då blir det ju spännande att fråga sig, vad ska vi äta istället? Vad händer om vi bara äter mat som är i säsong? Det är ju under väldigt få decennier som vi har haft tillgång till all världens grödor året om. Innan dess klarade vi oss under 10 000 år genom att bara äta grödor som var i säsong, då borde vi väl klara det framöver också? Vi måste bara sluta tänka som konsumenter och istället se oss som den del av naturen som vi ju är. 

Maja Alskog Bredberg menar också att många europeiska bönder i dag är högt belånade vilket gör att de hela tiden måste öka avkastningen för att ha råd att betala sina skulder. Och när bönderna överproducerar reagerar marknaden med att sänka priset. 

– Det här är inte en naturlag. Vi skulle kunna skapa en marknad där man ser till att de som odlar maten och gör det här viktiga jobbet faktiskt får betalt så mycket som de förtjänar. Jag skulle vilja se mer politisk vilja. Just nu har vi ett system där de största gårdarna får mest EU-bidrag, vad händer om vi skulle göra tvärtom?

Restämnen

När Maja fortfarande jobbade som PR-strateg var hon bland annat med och tog fram en kampanj om ekologisk mat för Coop. Kampanjen byggde på studier som visade att mängden restämnen från bekämpningsmedel i kroppen sjunker snabbt om man går över från att äta konventionellt odlad mat till ekologisk. I reklamfilmen exemplifieras detta genom att man får se en familj som gått över till att äta ekologiskt. 

– Det vi ville prata om var att industrin vet att vi hela tiden exponeras för rester från bekämpningsmedel när vi äter mat. Sen finns det gränsvärden, men de här gränsvärdena är satta för varje ämne i sig och det finns väldigt dåligt underlag för vilka eventuella samverkanseffekter som finns och hur det påverkar över tid. 

Till att börja med gick det väldigt bra för kampanjen, den översattes till flera språk och vann prestigefyllda priser. Men sen blev de stämda av Svenskt växtskydd – en branschorganisation för företag som tillverkar bekämpningsmedel – som menade att filmen var vilseledande. Filmen fälldes i Patent- och marknadsdomstolen, något som Maja menar har fått stora konsekvenser för samtalet kring bekämpningsmedel och ekologisk mat. 

– Det blir en prejudicerande dom vilket gör att samtalet om pesticider som var ganska stort vid den här tiden plötsligt avstannar. Istället för att prata om ekologiskt så börjar man att prata om svensk mat istället. Vi kan också se det här i hur försäljningen droppar. Ekologisk mat hade en pik runt 2016-2017, sen kom domen och då bara faller försäljningen, det är väldigt tråkigt. 

Vad var det som de menade var vilseledande?

– En del av kritiken handlade om att den bara baserades på en familj. Men vi baserade oss ju på mycket större studier, sen gjorde vi det här experimentet med en familj för att levandegöra forskningen. 

– Det som jag tycker är mest anmärkningsvärt är att domen också säger att man inte kan hävda att ekologisk odling ger en ökad mångfald i naturen – vilket är helt absurt om man läser forskningen. Men Marknadsdomstolen menade att det inte är säkert att det är skyddsvärd flora och fauna som finns på de här gårdarna där den ekologiska maten produceras utan att det lika gärna skulle kunna vara typ tistlar. Det är också ganska intressant att en svensk marknadsdomstol ska avgöra vad som är skyddsvärt och inte. 

Vår relation till odling

I boken Till växten beskriver Maja Alskog Bredberg både sin egen resa från PR-konsult till trädgårdsmästare men delar också med sig av sina nyvunna insikter kring hur maten produceras. Hon säger själv att hon har försökt skriva en slags odlingsbok som hon tycker saknas. 

– Jag ville inte att det skulle vara en bok av typen ”Så här skapar du din drömrabatt”. Många böcker i dag handlar om att vi ska tukta och omstrukturera istället för att lyssna på naturen. Jag ville skriva en trädgårdsbok som var lite mer som under den första halvan av 1900-talet. Alltså mer om vår relation till odling, hur vi kan förstå naturen och varför det är viktigt att odla. 

Samtidigt som hon har skrivit boken jobbar hon på en grönsaksodling på Ulriksdals värdshus och delar annars sin tid mellan lägenheten i Stockholm och torpet utanför Mariefred. 

I boken skriver du om hur hektiskt ditt liv var när du jobbade med PR. Nu är du trädgårdsmästare, samtidigt som du också har skrivit en bok och spelat in en podd, det låter som du fortfarande lever ett ganska hektiskt liv?

– Det var lite stressigt precis när boken skulle släppas samtidigt som vårbruket började. Men det mesta av boken skrev jag från att odlingssäsongen var slut förra året och fram tills den började i år. Det är ett tungt arbete att odla grönsaker, men det är inte stressigt på samma sätt. Nu jobbar jag inte heltid heller för att jag ska kunna göra andra saker. Det är också något med kroppsarbete som gör att man får en helt annan återhämtning. 

– Tidigare hade jag en konstant oro eftersom jag jobbade väldigt mycket med olika krisscenarier. Nu är det mer jordnära saker som: Är det för blött? Hur är ogrästrycket? Det är en helt annan problematik som också oftast går att lösa, så det är mycket mindre stressande.

Du har partner och två barn, vad säger de om den här livsstilsförändringen?

– De har varit väldigt schyssta och stöttande. Framförallt min yngste son som har hjälpt mig att traggla de latinska namnen på växterna. Han tycker att det låter som trollformler i Harry Potter. 

Hur ser framtidsplanerna ut, kommer du att ägna dig helt åt att odla nu?

– Ja jag vet att jag vill odla grönsaker i alla fall. Det som är lite tråkigt i Sverige jämfört med till exempel Italien eller Frankrike är att det är ganska ovanligt här att man odlar direkt till konsumenter, oftast säljer man till restauranger. Min dröm är att kicka igång en större odlingsrörelse där vi tillgängliggör de goda grödorna till alla. Och så hoppas jag ha en egen odling så småningom. Med en traktor.