Det har skrivits mycket om framgången för Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och bakslaget för Sverigedemokraterna efter helgens EU-val. Samt det faktum att Sverige – men även Finland och Danmark – tycks gå emot den europeiska trenden där extremhögern går framåt medan de gröna och vänstern backar. 

Låt oss börja med att konstatera att resultatet inte är så häpnadsväckande som det kanske först kan verka. Miljöpartiet brukar traditionellt göra mycket bättre ifrån sig i EU-val än i riksdagsval. Tittar vi på SCB:s stora partisympatiundersökning som nyligen släppts så ser vi också att siffrorna där inte skiljer sig så dramatiskt från resultatet i riksdagsvalet, i alla fall inte för MP, som får nästan exakt lika stort stöd som de fick i riksdagsvalet. Ökar gör däremot S och V medan SD sjunker något. 

En viktig anledning till att EU-valen ser så annorlunda ut jämfört med riksdagsvalen är att det är mycket färre som röstar, i helgens val röstade bara hälften av de röstberättigade. De som röstar är framför allt den högutbildade urbana medelklassen, medan lågutbildad arbetarklass tenderar att stanna hemma. De som förlorar mest på det här är SD. För dem som röstar är det också andra faktorer som är viktiga i ett EU-val än i ett riksdagsval. Exempelvis ses klimatet av många som en överstatlig fråga medan frågor som gängkriminalitet och trygghet – som ju hade en framträdande roll i senaste riksdagsvalet – inte ses som EU-frågor. Detta gynnar förstås ett parti som MP. Men att det går bra för MP och V i ett EU-val betyder inte nödvändigtvis att det kommer gå bra i nästa riksdagsval, eftersom andra frågor kommer spela större roll då.   

Inte heller bland unga går det att tala om någon ”ny vänstervåg” eller ”ny miljövåg” – tvärtom visar resultatet från skolvalet att SD och M är överlägset störst med omkring 24 procent vardera av rösterna. 

Trots allt detta finns det anledning att vara försiktigt optimistisk efter EU-valet. Dels är det viktigt att SD:s eviga framgångssaga är bruten. Det har redan påverkat, och kommer säkert även framöver att påverka, SD:arnas självbild av att vara med i en rörelse som hela tiden går framåt. Samtidigt kan MP och V få ett ökat självförtroende. 

En viktig orsak till att Vänsterpartiet gör sitt bästa val på 20 år är deras tydliga ställningstagande för palestinierna i Gaza. Inte minst märks det på att många invandrare som tidigare röstat på S nu har gått över till V. Även för MP har förmodligen engagemanget för Gazaborna spelat en viss roll, men också att Alice Bah Kuhnke väldigt starkt tagit ställning mot högerextremism och för demokrati i Europa (Jonas Sjöstedt och Alice Bah Kuhnke är för övrigt de två kandidater i alla partier som i skrivande stund fått flest personkryss). 

Det är därför en smula märkligt att Erik Helmerson i DN drar slutsatsen att EU-valet visar att MP ska fokusera på klimatet. Visst handlade väldigt mycket av MP:s valkommunikation om klimatet, men om väljarna bara hade brytt sig om klimatet hade förmodligen fler kryssat Pär Holmgren eller Isabella Lövin istället för Alice Bah Kuhnke. Samma sak, fast tvärtom, kan man säga om Vänsterpartiet. Att det går så bra för V och att Jonas Sjöstedt får så många kryss beror sannolikt åtminstone delvis på att han, till skillnad från Nooshi Dadgostar, har ett genuint engagemang och intresse för miljö- och klimatfrågorna. 

Jag hoppas att EU-valet kan påverka både MP och V såtillvida att de med förnyat självförtroende börjar driva rättvisefrågor som klimatfrågor hårdare. Det är alldeles för tidigt att börja prata om ny rödgrön våg, men med rätt kommunikation kanske de kan få nästa valrörelse att handla om någonting annat än lägre invandring och hårdare tag.