I en essä i Dagens ETC beskriver journalisten och författaren Teodor Stig-Matz hur han gick från ”en lovande framtid som cynisk reklamare” till att bli en ”hoppfull kommunist”. Det är en intressant text, och Stig-Matz har en hel del bra poänger. Bland annat beskriver han hur pandemin fick honom att inse att det som han tidigare sett som omöjligt – det vill säga att rädda klimatet, utjämna klyftorna och skapa en bättre värld – nu plötsligt verkade fullt möjligt. Samtidigt läser han Aaron Bastanis bok Fully automated luxury communism som får honom att glädjas över den tekniska utvecklingen som han tror kommer leda till ett samhälle där alla är fria att följa sina drömmar och ”där ingen hindras av de begränsningar ekonomi sätter på oss som människor”.
Teodor Stig-Matz teori är att 2000-talets stora strid kommer stå mellan fascismen och kommunismen. När vi har all den här fantastiska tekniken kommer massorna att resa sig och kräva att robotarna arbetar för oss alla istället för ett fåtal miljardärer, föreställer han sig. Det är en fin tanke, men någonstans här går också Stig-Matz vilse. Framförallt verkar han ha missat den grundläggande premissen att vi, all fantastisk teknik till trots, fortfarande lever på en planet med begränsade resurser. ”Att Chat GPT kan skriva reklamtext kommer förstås inte att räcka, men räkna in saker som nästintill obegränsad energi från solen, robotar som kan utföra manuellt arbete och gruvdrift på asteroider, så ter det [ett jämlikt samhälle] sig inte lika osannolikt”, skriver han.
Att solen är en enormt kraftfull energikälla stämmer förstås, men för att kunna utnyttja solenergin behöver vi solceller och solpaneler som i sin tur kräver sällsynta jordartsmetaller. Gruvdrift på asteroider är än så länge bara en dröm och det skulle förstås krävas enorma resurser för att kunna bryta och frakta hem mineraler från andra delar av solsystemet. Så mycket att det är svårt att se att det någonsin skulle vara värt det.
”För ett sant kommunistiskt samhälle behövs ett knapphetens avskaffande, och det är detta världen, i och med den pågående teknologiska revolutionen, nu står inför”, skriver Stig-Matz vidare. Återigen tycks han missa att resurserna som behövs för att skapa robotar och serverhallar är begränsade. Visserligen skulle vi kunna komma långt bara genom att utjämna den groteska ojämlikheten i världen. Miljarder människor skulle kunna få ett bättre liv om några hundra dollarmiljardärer gick med på att göra sig av med sina förmögenheter. Men alla människor kommer inte kunna leva i lyx och överflöd, tvärtom behöver vi alla ställa om till enklare liv där vi tar mindre resurser i anspråk. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att våra liv blir sämre, men den värld där vi har hur mycket energi och teknik som helst att tillgå och där alla kan leva i ett materiellt överflöd är och förblir en orealistisk tanke.
Teodor Stig-Matz skriver att han, förutom Bastanis bok och pandemin, även inspirerats av Greta Thunberg. Men kanske borde han ha lyssnat lite mer uppmärksamt på vad hon och resten av Fridays for future-rörelsen faktiskt säger. För om det är något som de har varit extremt tydliga med ända sedan skolstrejkerna började är det just detta, att vi inte kan fortsätta att överutnyttja jordens resurser, att ”grön tillväxt” är en farlig myt och att vi borde lyssna till de urfolk världen över som bär på kunskaper om hur vi kan leva i samklang med naturen istället för att se den som ett dignande smörgåsbord.
Jag delar Stig-Matz tro på att det enda sättet att möta de rådande samhällsutmaningarna är att sträva mot utopin. Men om det är en utopi som bygger på att vi ska fortsätta exploatera jorden, utrota arter och borra efter mineraler på asteroider, då är det inte min revolution.
Semester!
Alla studenter, arbetslösa och papperslösa som inte får någon semester.