På ett mycket förtjänstfullt sätt har Jonas Gardell skrivit ett öppet brev till EU-parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD), där han problematiserar hennes senaste utspel om svenskt medborgarskap. På fullaste allvar anser hon att svenska staten ska avkräva att man erkänner statens Israels rätt att existera, om man vill bli svensk medborgare, och ”därtill har för avsikt att ta till sig de judiskt-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på.”

Tyvärr är jag inte alls lika ödmjuk som Gardell. På flera sätt menar jag att det inte bara är ett ovanligt korkat förslag som Teodorescu Måwe presenterat, denna nygamla idé i annan förpackning. Den är farlig för demokratin.

Redan när Moderaterna började svamla om ”svenska värderingar” efter valnederlaget 2014 gjorde Gunnar Hökmark (M), tidigare EU-parlamentariker, en kraftfull markering. På sin blogg skrev han: ”Det är ett bakslag för rättsstaten och dess institutioner när synen på brottslighet av olika slag leder till tyckande, tävling i politiska fördömanden och till en uttolkning av vilka värderingar som gäller i stället för rättsliga åtgärder och skydd för de enskilda som riskerar att drabbas. Det är svensk lag som gäller.”

Detta resonemang fördjupades av Maria Robsahm, också tidigare EU-parlamentariker, som skrev följande: ”Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska, och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.”

Tankegodset kring ”svenska värderingar” (eller ”judisk-kristna värderingar”) utgör ett hot mot rättsstatens principer. Att staten dikterar vilka värderingar (som förändras över tid) som ska gälla och sedan förväntar sig att medborgarna ska lyda – det är att lägga grund för åsiktsförtryck. Jag önskar att jag kunde ha skrivit att jag inte tror att borgerliga politiker finner en sådan utvecklingsriktning önskvärd, men jag vet uppriktigt sagt inte längre vad jag ska tro.

Dessa allvarliga invändningar mot idén kring ”svenska värderingar” – som Hökmark och Robsham formulerat – har inte på något vis förhindrat Tidöpartierna från att ändå upprepa denna gallimatias. I en debattartikel i somras skrev vice statsminister Ebba Busch att olika åsikter utgör ett exempel på en ”svensk värdering”, men säger samtidigt följande: ”Vissa värderingar är inte möjliga att välja bort om man ska vara en del av en fungerande svensk samhällsgemenskap.”

Arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) vill ”kartlägga vilka värderingar personer som kommer till Sverige har med sig”. Migrationsminister Johan Forssell (M) sade i en DN-intervju att ”den som önskar bli svensk medborgare måste vara skötsam och vilja anamma svenska värderingar”.

Om debatten kring ”värderingar” – såväl svenska som judisk-kristna – ska fortsätta, ja då måste oppositionen och journalister åtminstone läsa på och ställa kritiska frågor kring hur värderingarna i fråga korrelerar med rättsstatens principer. Tyngst ansvar har framför allt Socialdemokraterna och Magdalena Andersson.