I fredags hade dramadokumentärserien om fildelningssajten The pirate bay premiär på SVT. Man kan ha många synpunkter på hur väl serien överensstämmer med verkligheten, en av TPB:s frontfigurer Peter Sunde, är till exempel inte särskilt nöjd med vare sig porträtteringen av honom själv eller hur rörelsen i stort skildras. Men vad serien ändå lyckas med är att påminna om en tid som inte ligger så hemskt långt borta (det är bara 21 år sedan Pirate Bay grundades) men som ändå var radikalt annorlunda än den tid vi lever i i dag. 

Det var en tid före Spotify, Netflix och Facebook. En tid då internet fortfarande var relativt nytt och spännande och då ingen riktigt visste åt vilket håll det skulle ta vägen. En tid då frågor om upphovsrätt, fri tillgång till kultur och integritet på nätet spelade en viktig roll i det offentliga samtalet. The pirate bay-skeppet seglade in med full fart i det här samtalet och i dess kölvatten uppstod också ett nytt parti – Piratpartiet. 2007 stod Pirate bay för närmare hälften av världens internettrafik och 2009 fick Piratpartiet 7,1 procent av rösterna i EU-valet och hade under en tid fler medlemmar än alla partier utom S och M. Samtidigt röstade riksdagen igenom flera kontroversiella lagar som Ipred (som var till för att skydda immateriella rättigheter på nätet) och FRA-lagen (om försvarets rätt att bedriva signalspaning och övervakning).

Vi vet alla vad som hände sedan. Streamingtjänsterna gjorde att många slutade fildela (åtminstone i Sverige, globalt sett är fildelning fortfarande väldigt stort). Några aktörer, som Meta och Google, kom att växa sig gigantiska och samtalet om integritet dog nästan ut. I det senaste EU-valet fick Piratpartiet bara 0,37 procent samtidigt som Pirate bay ligger och skvalpar någonstans i internets bakvatten. Men samtidigt har ju inte de här frågorna blivit mindre relevanta med åren – snarare tvärtom. 

Att fildelning har ersatts av streamingtjänster har inte nödvändigtvis lett till att upphovspersonerna bakom de kulturella verken har fått det bättre. Precis som när branschen dominerades av stora skiv- och filmbolag är det i dag i många fall plattformarna som tillhandahåller streamingen som tar en stor del av vinsten. Spotify är ett av de mest avskräckande exemplen. Till skillnad från Spotify hade Pirate Bay aldrig som mål att tjäna massor av pengar utan att ruska om systemet och göra kultur tillgänglig för alla. Bland kulturskaparna var bilden av TPB delad – det fanns givetvis många som såg dem som ett hot, men det var också minst lika många som hyllade dem och som själva fildelade. Men de som framför allt kände sig hotade och som drev igenom rättsliga processer var de stora bolagen (vilket också framgår i tv-serien). 

Integritet och internet är två ord som i dag nästan står i motsatsförhållande till varandra. I stort sett allt vi gör på nätet i dag registreras för att kunna göra reklamen så målgruppsanpassad som möjligt. Genom att gå med i de sociala nätverken har vi frivilligt gett bort en stor del av vår integritet. Samma sak när vi ska göra andra saker på nätet som att utföra bankärenden, eller ladda ner en app för att kunna hyra en sparkcykel eller parkera bilen. Allt färre verkar se det som ett problem. Precis som när det gäller den statligt sanktionerade övervakningen och avlyssningen så verkar grundinställningen vara att ”det är inget problem för mig eftersom jag inte gör något brottsligt”. 

Eller så bryr vi oss, men orkar inte riktigt ta in det som sker, och i valet mellan att få de kickar som sociala medier erbjuder och att skydda vår integritet så väljer nio av tio personer kickarna. Att försöka påverka de sociala medierna eller skapa alternativa plattformar som inte bygger på profit börjar kännas mer och mer hopplöst. 

Efter framdrivningen av FRA-lagen och Pirate bay-rättegången var det som att luften gick ur piratrörelsen och att den fortfarande inte riktigt har återhämtat sig. Kanske kommer vi se tillbaka på de där åren under 00-talet som en kort parentes i historien. Men det var i så fall en viktig parentes. Piratrörelsen utmanade såväl idén om privat äganderätt som övervakningssamhället, och de visade också att det fanns ett starkt folkligt stöd för ett fritt och demokratiskt internet där man kunde vara anonym. Om de hade vunnit de där första slagen kanske historien skulle sett väldigt annorlunda ut.