DEBATT. I dag inspireras vi av kloka samhällsbyggare i form av ledande ekonomer, stadsplanerare, universitetsrektorer och företagsledare, som alla pratar stort och brett om kulturens olika värden; för kreativitet, för ekonomisk tillväxt, attraktivitet, fastighetspriser och livskvalitet. Visst, det är inspirerande, bekräftande och uppfattas ibland även en smula mer trovärdigt än när den erfarna kulturarbetaren hävdar exakt samma sak.

Samtidigt gör det exempelvis Handelshögskolans rektor och ekonomiprofessor Lars Strannegård extra trovärdig, att han inte lanserar detta som någonting nytt utan hänvisar till forskning, historiska paralleller och goda exempel. Närvaron av konst och kultur gör att hans arbetsplats är topprankad bland ekonomiutbildningar i Europa och upplägget bygger på väl beprövade, mänskliga grundprinciper kring kulturen och dess roll i hela samhällsapparaten.  

Men hur kan det då vara så svårt att hålla liv i dessa ”sanningar” över tid och uppnå politisk samsyn och långsiktighet? Hur kommer det sig att kultursektorn ständigt måste bevisa sig, ifrågasättas och nedprioriteras? 

Hållbara lösningar måste börja i hållbara tankar. Annars blir hållbarhet ytterligare ett floskelord.

Värdet av att ha en musikhögskola i Piteå förstod jag själv inte fullt ut förrän jag visade upp den för den då alldeles nyanlända fristadsmusikern Cris Gera som flytt diktaturen i Zimbabwe. Han stannade vid skylten ovanför entrén och läste ”Institutionen för konst, kommunikation och lärande”, som den då hette. Jag översatte och Cris utbrast: ”Oj, precis vad en diktator först skulle ta kontroll över i ett land; konsten, kommunikationen och lärandet. Detta måste vara universitets viktigaste institution.” Javisst! 

”Nu måste vi agera och omvandla ord till handling” sa universitetets rektor vid Kulturkraftkonferensen i Luleå häromveckan. 

I min värld skulle det kunna vara så att Norrbottens kommuner, där den stora samhällsomvandlingen sker, bildar modell för resten av landet och ändrar sina styrdokument och sin orimliga ekonomistyrning och helt enkelt beslutar att välfärden består av fyra delar; skola, vård, omsorg och kultur. Det är ett klokt samhällsbygge. 

Kulturen ska inte bära sig – den ska bära oss in i framtiden!