Hur länge överlever Vladimir Putin? Frågan handlar inte bara om åldern utan också om vilka det är som är mest benägna att se till att han försvinner. För sådana finns rimligen. 



Hundratusen hemforslade lik, hundratusentals som kommer hem gravt skadade efter ett krig som få vanliga ryssar bett om … Sådant måste väl ha sitt pris? I form av frågan: vad i helvete håller vi på med?


Nu är det allt ifrån säkert att det är de mer fredsinriktade ryssarna som ligger närmast att göra processen kort med den auktoritäre ledaren. Det kan likaväl – eller kanske det till och med är troligare – vara de som vill göra slut på kriget genom än mer brutala metoder som fått nog. De där som känner skam för det usla resultatet av den så kallade ”specialoperationen”. De där som tycker att Putin är mjäkig som inte slår till på allvar.



I ett auktoritärt samhälle – dessutom med en historia som den ryska – är det inte lätt att vara medborgare eller att ens förstå sig på yttrandefrihet och demokratisk utveckling. Ryssar har lärt sig att offentligt hålla käften under tsar-förtryck, kommunistiskt förtryck och under Putin-regimens förtryck. 


Under en sorts demokratisk glipa i den ryska utvecklingen berättade en professor, som hört mig föreläsa om demokrati och partibildningar på universitet i Moskva, att demokrati var ”härligt, härligt, men farligt, farligt”. Det är ett historiskt ok som så många ryssar bär.



Och nu, när de mer än någonsin hade behövt se goda exempel på demokratisk utveckling, krackelerar de västländer som burit upp idén om den ”liberala samhällsordningen”. I Washington styr snart Donald Trump, i Europa vinner extremhögern framgång, i länder som Sverige bryts rättssamhället ner steg för steg ned. Allt medan Vladimir Putin kan le i mjugg. 



Kriget i Ukraina lär han inte vinna – han ville ju inta Kiev och byta regering – men krigets följder i Europa kan han gotta sig åt: militära investeringar suger pengar från den mest grundläggande välfärden som varit demokratins kitt. Så nu hotas inte bara demokratin i våra länder av fundamentalistisk globalisering och kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varthelst det behagar – det vill säga den utveckling som föder ekonomiska klyftor, som i sin tur föder rädsla som föder grogrund för den misstro som gödslar för fascistoida ledare.



Även om Ryssland inte vinner kriget i Ukraina – vilket man inte kommer att göra – så vinner man slaget mot Europa.

Men den vinsten lär inte lugna krigshökarna i Ryssland. De där som anser att Putin är för mjuk, för mjäkig. Hoppet står till alla de ryssar som fått hem sina söner, pappor, män och grannar i liksäckar. Att de fått nog, att de inte orkar mer, att den där ryska humorn, som kan vara bitande mot ledarskapet, omvandlas till ilska över hur en klick i Moskva driver en politik som producerar lik, amputationer av armar och ben och som tvingar in hundratusentals män i posttraumatisk stress som förstör deras liv.