Alldeles för lite tid och kraft i arbetslivet används till meningsfullt arbete, eftersom det är lättare att behålla jobbet om man är okritisk och inte frågar för mycket, skriver Elias Efvergren, med utgångspunkt i boken Dumhetsparadoxen.
DEBATT. Har du någon gång känt att det du gör på jobbet är dumt, utan värde och slöseri med din tid? Skoja. Det är klart du har. Och du är inte ensam.
Dumhetsparadoxen av Mats Alvesson och André Spicer driver tesen att dumhet har spridit sig i våra samhällen. De menar att diskrepansen mellan det faktum att många vill framhäva sig och sin verksamhet som kunskapsintensiv och vad de sedan faktiskt gör är allt större. Människor använder sig av ”funktionell dumhet” för att klara sig bra på sina arbetsplatser. De tänker inte kritiskt och de ställer inga reflekterande frågor som ifrågasätter företagets sätt att arbeta. Författarna frågar sig hur detta kommer sig. Med all strävan mot effektivitet och kunskap, hur kommer det sig att så mycket av arbetslivet är så dumt?
Författarna tar upp flera aspekter och arenor där detta fenomen breder ut sig. Inom deras eget territorium, akademin, där man förväntar sig allt annat än strukturell dumhet, har sjukdomen slagit rot. Liksom i många andra sektorer har akademin påverkats av fordismen och dagens kvartalrapportering. Du ska producera inom ditt snäva område och se till att generera output i form av artiklar, som är din vara som akademiker. Det begränsar ditt tänkande och bredare frågor blir förbisedda. Det har att göra med kapitalismens övergripande logik där universiteten fungerar som konkurrerande företag där du går under som improduktiv, allt i enlighet med konkurrensens järnlag. Det blir mer marknadsföring, mer hävdelse på en universitetens marknad och mindre djuplodande vetenskapligt tänkande. Detta i kombination med offentliga nerskärningar, också det i samklang med andra sektorer, ger dåliga förutsättningar för att lösa de stora frågorna.
Bokens främsta fokus är ändå utvecklingen inom företagsvärlden. Hur kommer det sig då att den oreflekterande trångsyntheten vunnit så mycket mark? Författarna förfäras över att ifrågasättande och kritiskt tänkande inte premieras, att folk förväntas göra vad chefen vill snarare än vad som är ”rätt”.
Men vad är ett företag egentligen?
Det är inte främst en organism av samarbete för att mejsla fram de bästa idéerna. Det är en hierarkisk struktur där vissa, arbetsgivarna, bestämmer vad som ska levereras, och de anställda gör vad de kan för att uppnå det och därmed få behålla sin anställning. Att det kan finnas varianter av detta, där chefer agerar genuint intresserade av förbättringspotential inom organisationen, förekommer så klart. Men i stor utsträckning är det en arena där de som äger eller agerar i ägarnas intresse försöker behålla sin position (med ett juridiskt och ekonomiskt övertag). Det är en organism för social stratifiering. För fördelning av resurser, för makt och status. Inte för smartaste möjliga lösningen på världens eller ibland ens något problem.
Funktionell dumhet inom arbetslivet beror också till stor del på alienation, det vill säga att du är avskild från ditt arbete, det du skapar. Du har inte tillgång till processens helhet, inte ansvar för den utan måste prestera inom snäva ramar. Du blir snarare straffad av att gå utanför dessa ramar och det kräver mycket större ansträngning, en ansträngning som du inte får betalt för och där du tar stora risker för din ekonomi. Så att det skulle handla om dumhet i den bemärkelsen att någon inte förstår uppgiften eller att det mänskliga intellektet inte mäktar med är tveksamt. Snarare använder människor sin kognitiva förmåga för att klara av arbetet de har blivit satta att göra för att sedan kunna lägga energi (mental och fysisk) på saker utanför arbetet.
”Precis som de flesta andra var de mer intresserade av sina arbetsuppgifter, att ha stimulerande kollegor, utveckla sina färdigheter, hitta karriärtillfällen, få ut sin lön och förbättra sina arbetsförhållanden.”
Här och där flikar författarna in vad som skulle kunna vara förklaringsmodeller för varför det som ut som det gör. Löntagare värdesätter arbetsmiljö väldigt högt. Den tid du är tvingad att befinna dig på din arbetsplats, för att överleva, ska alltså helst inte vara socialt/känslomässigt plågsam. Om du har det tillgodosett är nog en väldigt stor andel människor nöjda, även om de inte ställer analytiska frågor om den helhet där ens företag/organisation befinner sig i samhället.
En av de mest intressanta iakttagelserna i boken är den om det fiktiva konsultbolaget Excellence. I detta företag kommuniceras det internt och externt att de smartaste och bästa belönas. De anställda tror på detta till en början, men märker snart att det främst handlar om relationer och att känna rätt överordnade för att få stora projekt och avancera i företaget. Men istället för att ifrågasätta företaget väljer de att bevara sin tro på det. De bortser hellre från sina erfarenheter för att ha kvar känslan av att vara utvald, att få tillhöra den elit som företaget anställer och att de därmed är värda sin plats.
Denna iakttagelse skulle kunna appliceras på hela samhället. Den svenska över- och medelklassen är som grupp villig att bortse från de aspekter av sitt välstånd som inte beror på flit och entreprenörsanda. De vill kunna bevara den bild som Sverige kommunicerar utåt. Bilden är att vi är en elit och att allt är som det ska. En erfarenhet, som att lära sig om hur Sverige tjänade på kolonialismen eller dagens vapenhandel till krigszoner, glöms snabbt bort för att kunna bevara tanken om att vi har kämpat oss till en högre levnadsstandard genom den svenska modellen, förmågan att stå i kö och överlägsen flit.
Slutligen är det lite svårt att förhålla sig till den mängd dumhet som pågår i företagsvärlden när bilden också är att det råder stenhård konkurrens och rå kapitalism. Hur ska vi få ihop Marx järnlag av konkurrens, David Graebers kartläggning av utbredningen av bullshit jobs och funktionell dumhet samtidigt? Hur går dessa ihop? En är väl att de absolut går ihop. De företag som inte skapar onödiga arbetsuppgifter och fostrar funktionell dumhet vinner över dem som har mer av dessa. Men då borde det bli mindre och mindre dumhet och bullshit, väl? Och det blir det ju inte. Så, igen, hur går det ihop?
En förklaring skulle kunna vara att den råa kapitalismen och den utsugning som sker genom pressade löner och många gånger vidriga arbetsförhållanden i fattigare länder möjliggör den uppblåsta arbetsmarknaden i väst. Vi kan ha en pr-sektor här för att de har sweatshops där. En annan förklaring kan vara att alla har ett incitament att behålla sitt jobb. I ett annat samhälle skulle en anställd som anser att sitt arbete är meningslöst gå till sina kolleger och säga ”hörni, det här känns värdelöst”. Den personen skulle då bli omplacerad till ett arbete som gör nytta för det gemensamma. I dag är det givna sättet att agera som att det du gör är på riktigt, att det bidrar, även när det inte gör det. Vi lever i ett samhälle med ett arbetsliv där alla i olika grad mörkar verkligheten för varandra.
Alvessons och Spicers bok visar oss hur det egentligen står till. Vad gör vi nu åt det?
