I torsdags förra veckan befann sig Ihab vid tältlägret i Lund för att stötta de studenter som vill att Lunds universitet avbryter sina samarbeten med israeliska institutioner och vapenföretag delaktiga i folkmordet på palestinierna. Strax efter att han anländer till platsen ser han hur en ung man kastas till marken av en polis och börjar blöda från huvudet. Ihab, som misstänker att den unge mannen har fått en skallskada, drar den skadade åt sidan medan en annan ringer efter ambulans.

Den skadade mannen skakar och är obenägen att prata, men larmcentralen svarar att man inte kan ingripa förrän man fått polisens godkännande. Ihab och andra i närheten gör vad man kan för att hjälpa den skadade mannen. 40 minuter senare anländer ambulansen och den unge mannen bärs in i fordonet för att vårdas av ambulanspersonal. Plötsligt kommer polisen fram till Ihab och informerar honom om att han är gripen. ”Varför”, frågar Ihab. ”Du har kastat en flaska på ambulansen”, säger polisen. Ihab vänder sig till en ambulanspersonal i närheten: ”Har ni sett mig kasta något på er?”. ”Nej”, svarar ambulanspersonalen klart och tydligt. Men det spelar ingen roll – Ihab grips, frihetsberövas och anklagas ändå för blåljussabotage.

Trots att ingen annan på plats förutom polisen har sett flaskor kastas blir detta snabbt en riksnyhet. Omni tar polisen på orden och skickar pushnotis med rubriken ”Uppskruvat läge i Lund: Flaskor mot ambulans” och SVT, P4 och Sydsvenskan rapporterar också om misstänkt blåljussabotage och kastade flaskor. Ingen bryr sig om att dubbelkolla uppgifterna. Även fast många på plats vittnar om övervåld från polisens sida, med både strypgrepp och slag mot demonstranterna, är det framförallt det påstådda blåljussabotaget som är i fokus.

När frilansjournalisten Victor Pressfeldt kontaktar Premedic som driver ambulansverksamheten i Lund, bekräftar Premedics driftchef att ingen flaska har kastats mot ambulansen. Senare drar polisen tillbaka uppgifterna om de kastade flaskorna och menar istället att ”någonting har kastats”. Enligt ambulansens personal rör det sig om en blomknopp.

Knappt 48 timmar senare blir en annan person, Emily,  våldsamt gripen för blåljussabotage under förevändningen att hon ska ha satt sig ner framför en polisbil och hindrat den från att köra förbi. Men filmklipp av händelsen visar klart och tydligt att Emily inte alls satte sig ner, utan flyttade på sig efter polisens uppmaning.

Polisen har alltså fabricerat uppgifter, godtyckligt frihetsberövat och anklagat inte bara en, utan två personer, för blåljussabotage – ett brott där högsta straffet på skalan för normalgraden är fängelse upp till fyra år. En skandal som borde ha föranlett en djupgående samhällsdebatt, kritik och granskning av polisens agerande och bristerna i rättssäkerheten.

Men i de stora riksmedierna har det varit relativt tyst. Även fast både bilder och filmklipp tydligt visar hur polisen eskalerar situationer genom att låta polishundar hoppa på och springa efter KTH-studenter som fredligt står och protesterar, så är det studenterna som utmålas som bråkstakar. Inga kritiska frågor ställs till polisen. Inte heller får studenterna chans att uttala sig. Istället är det mindre redaktioner som Dagens ETC och frilansjournalisten Pressfeldt som får göra det arbete som medieredaktionerna med resurser borde ha gjort.Detta är inget nytt – redan för 20 år sedan var det många som kritiserade hur medier ofta förhöll sig helt okritiska till polisens uppgifter i rapporteringen kring Göteborgskravallerna. Men nog är det hög tid för svenska medier att sluta agera som polisens medlöpare och börja bedriva den kritiska granskning som demokratin kräver – ännu lever vi inte i en diktatur.