EU-valet är över. Sverige utmärkte sig på ett sätt. Här sas inte ett ord om fred. Inte från någon partiledare eller någon av toppkandidaterna. Här nämndes inte hur många ukrainare som blir liggande som lik i skyttegravarna. Eller som tvingas amputera ben och armar. Eller ögon.
Nästan en halv miljon har redan dött eller skadats genom Rysslands angrepp på Ukraina. För bara Ukrainas del är siffran, enligt New York Times, 70 000 döda och mellan 100 000 och 120 000 skadade. För Ryssland än fler. Skulle de döda kunna läggas efter varandra så skulle det räcka över 25 mil.
De allra flesta var nyss civila pappor, söner och bröder. Sen blev de med uniform och värdet av deras liv reducerades till nollpunkten. Svårigheter att ersätta döda soldater gör att de som styr i Ryssland och Ukraina tvingar ut allt fler. Så ”de kan vinna kriget”. Åtta miljoner ukrainare har flytt ur landet.
Ukrainas hälsoskyddsmyndighet redovisade hur många ukrainska soldater som tvingats amputera armar eller ben första halvåret 2023. Siffran var 15 000. Förmodligen lika många ryssar. Om en halv meter amputerats och stumparna läggs i rad så räcker de till 1,5 mil.
Ändå surras det också från alla politiska håll i Sverige om att det gäller att ”vinna kriget”. Som om inte båda parter i kriget redan förlorat. Mer vapen tillförs på båda sidor, båda sidor hävdar att mer vapen räddar liv. Vilket upprepats av alla ledande svenska politiker. Vapen kan göra mycket – för Ukraina att ta tillbaka kvadratmil, för Ryssland att ta kvadratmil. Så är det onekligen. Missiler kan avföras, missiler kan sprängas innan de når sina mål. Men ju längre kriget pågår med allt fler vapen så kommer fler att amputeras, få obotliga psykiska skador, dö. Så varför säger man att fler vapen räddar liv? Så enkelt är det verkligen inte. Det är retorik som går på tomgång när hjärnor marinerats av krigskultur. Värre än så: det är ett föraktande av liv.
Sedan kan man anse att det är värt allt detta. Men blunda inte för det, göm inte undan det. För då har du också fastnat i krigskulturens totala empatilöshet. Hur ska Ukraina, Europa, Ryssland ta hand om de som kommer hem utan armar och ben? Hur ska samhällen förhålla sig till alla de som efter månader i dödsskräck kommer tillbaka med det som går under beteckningen posttraumatisk stress?
Krigsinvalider har de kallats. Otack har varit deras lön. Se bara på USA. Statistiken är fruktansvärd. Den visar att 114 000 veteraner begått självmord sedan USA inledde krigföringen i Afghanistan 2001 och Irak 2003. Så ser också krigets siffror ut.
Allt fler tycks överens om att kriget kan pågå år efter år efter år. Ingen kommer att ”vinna” det här kriget. Om åtminstone Alice Bah Kunke och Amanda Lind, som jag uppskattar på många sätt, orkat formulera den tanken inför EU-valet så hade åtminstone den gröna ideologins grunder hörts, synts och känts. Nu hörs bara likgiltighet över likhögarna. Bland svenska politiker tycks likgiltigheten var större än i alla andra EU-länder. Medan antalet mil med amputerade ben och armar fortsätter att växa.
Det pittoreska avslöjandet att en riksdagsledamot (SD förstås) sjöng ”ausländer raus” i gammal sedvanlig nazisttradition.
Regeringen som stöder sig på SD ser mellan fingrarna eller låtsas att de inte kan tyska.
