När välfärden ska skötas av de lägstbjudande i upphandlingarna blir det som forna tiders fattigauktioner, skriver Ylva Wahlström Ödmann. Det är inte säkert att brukarna får vare sig tillräcklig omvårdnad eller god livskvalitet.
DEBATT. Förlusterna för välfärden är många och sker på olika sätt. Valfriheten för brukarna har minskat ju mer de kapitalstarka företagen får styra. Och de som valt kommunal omsorg kan bli upphandlade, vidaresålda till den som lägger lägsta anbudet – det liknar gamla tiders fattigauktioner.
Ofta försämras kvaliteten när stora företag ska skapa vård och omsorg. De små och ideella blir utkonkurrerade i upphandlingsprocessen, även om kvaliteten är högre. De småskaliga och idéburna krafterna har inte samma resurser inför upphandlingarna som de stora bolagen. Koncernerna kan lägga ett lågt ingångsbud och ta över en allt större del av marknaden. Att dessa sedan inte lever upp till det som samhället och politikerna förväntar sig, leder till både besvikelse och allvarliga förluster för brukarna. Samhället kan upphandla med större kvalitetskrav, men det kostar.
Boken Förlusterna i välfärden – När marknaden tar över det gemensamma är skriven av Elin Engström och Anna Fredriksson (Verbal förlag). Författarna har hämtat mycket ur sina personliga erfarenheter och från människor i sin närhet. De har samtidigt stor erfarenhet av sociala frågor, både som skrivande journalister och som sakkunniga åt politiker.
De resonerar kring den ekonomiska situationen för både individ och samhälle, och jämför i vissa fall med andra länder. Sverige, som var ett socialt framgångsland, tappar alltmer sin värdighet. Klyftor vidgas, människor far illa och gemensamma resurser som skulle gå till skola, vård och omsorg försvinner delvis till aktieägare istället för att återinvesteras.
Varken författarna eller jag vill se detta som en höger- eller vänsterfråga. Många är engagerade och vill att socialpolitiken ska fungera väl, att brukarna ska ha hög livskvalitet och innehållsrik valfrihet. Behovet av denna frihet blir tydligt särskilt i två personliga kapitel i denna lilla välskrivna och viktiga bok. Det ena handlar om äldreomsorgen, som flera av oss har egen erfarenhet av som anhöriga. Politiker har länge talat om behovet av den nära valfriheten på en verkligt basal nivå, som att få välja vad man vill äta. Men när all äldreomsorg ska effektiviseras prioriteras detta bort. Så förloras tanken på valfriheten.
Det andra handlar om funktionshinderomsorg: en mamma som av kommunen pressas att placera sitt barn med svår funktionsnedsättning på ett LSS-hem, då inget utökat stöd på hemmaplan erbjuds. Personalen där har inte möjlighet att tillgodose pojkens omvårdnadsbehov och han får snart flytta hem till familjen igen, som älskar honom.
Denna institutionella verksamhet kostar enorma summor, närmare 175 000 kronor i månaden, och samtidigt klarar den inte uppdraget. För få anställda med för låg kompetens. Kritiken när det gäller boende för personer med intellektuell funktionsnedsättning har på många håll varit massiv. Här behöver verkligen utbildningsnivån höjas för dem som vårdar dessa medmänniskor.
Vi behöver vara klarsynta när det gäller alla förluster i vårt gemensamma välfärdsbygge. Skribenterna konstaterar att det som är skapat av politiska beslut också går att ändra på, om viljan finns. Dock krävs förändringar på fler nivåer än de boken berättar om. Något stöd kanske kan komma via de sociala pelarna från EU, till exempel. Tills vidare får vi stödja varandra med medmänsklighet extra mycket!
