Rickard Wessman (M) känner inte igen sig i den beskrivning Ann Mari Engel (V) ger av Moderaternas kulturpolitik i Region Stockholm. Hon relativiserar på ett sätt som skadar kulturdebatten, skriver han i sin replik till henne.
DEBATT. Moderaterna delar Engels oro över de hot och attacker med dödlig utgång som riktats mot kulturskapare och konstverk världen över. Klimataktivister har angripit ovärderliga konstverk och Salman Rushdie, Lars Vilks och Charlie Hebdo attackerats av terrorister. Men att dra paralleller mellan dessa angrepp och Moderaternas förslag om ändrade prioriteringar i Regionens kulturbudget är en smula magstarkt. Det skadar rent ut sagt kulturdebatten.
Detta relativiserande av de verkligt utsatta konstnärerna är emellertid belysande för Vänsterpartiet vars kultursyn som tycks sitta fast i ett nattståndet 70-tal. Vänsterpartiets kulturkommissarier ser det fortfarande som politikens första uppgift att definiera och finansiera kulturen. Det är bara för dessa kommissarier som förslag om att anpassa kulturpolitiken till dagens medborgares kulturmönster kan likställas med fysiska angrepp.
I sin budget väljer V att plocka skattepengar från personal och patienter i vården för att i stället satsa redan privilegierade filmbyråkrater och teatergrupper som inte längre förmår att attrahera en publik.
Moderaterna vill koncentrera regionens kulturanslag till att stödja bildningskultur och vårt regionala kulturarv. Vi tar ansvar för de institutioner och den kultur som har ett bestående värde och som vi har ett ansvar att förvalta vidare till kommande generationer.
Moderaterna ser att ny teknik och nya digitala tjänster har skapat ett helt annat kulturutbud och nya kulturvanor än de som präglade vänsterns 70-tal. Det nya då var Tältprojektet och TV2, i dag är det Taylor Swift och Netflix och ett otal nya digitala uttryck. Bara Mello består.
Att i det läget fortsätta ösa pengar över obskyra grupper med minskande publik och bidragsfuskande studieförbund med allt märkligare kursutbud blir direkt provocerande. Särskilt när Vänsterpartiet vill finansierar detta genom högre skatt och neddragna resurser i vård och kollektivtrafik.
Vänsterstyret i Region Stockholm har presenterat vad de kallat en ”stram” budget. Men den är bara stram för patienter och resenärer i kollektivtrafiken. Vårdköerna ökar men väl fungerande vård läggs ned av ideologiska skäl. Kollektivtrafikens avgångar blir glesare men biljettpriserna högre.
Samtidigt med neddragningarna i vården kunde regionens filmbolag jubla över en 25-procentig ökning av sina anslag. Vilken stockholmare med Netflix-abonnemang tycker det är en rimlig prioritering?
De resurser som vi lägger inom kulturområdet vill vi i stället fokusera på områden där den ger bäst nytta – väl medvetna om att det faktiskt finns ett kulturliv som frodas och utvecklas utanför sammanträdesrummen. Det kulturliv som växer fritt från politisk inblandning är en bättre grund för fria och självständiga medborgare än politiskt beslutade budgetar.