Tidöpartierna har väldigt bråttom att låsa in folk. I den kommande vårbudgeten skjuter de till 1,38 miljarder kronor till kriminalvården. Och, som vi så väl känner till vid det här laget, ingår numera barn i ”folk som ska låsas in”. 15–17-åringar ska bli kriminalvårdens ansvar, och detta redan i juli 2026, trots att myndigheten själv vill vänta till sommaren 2028. Men har man bråttom att låsa in folk så har man, och då är det mindre viktigt om skolplikten kan uppfyllas och barnkonventionen efterlevas. Som justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) sammanfattar det: “Det är av största vikt att vi låser in de människor som utgör ett hot mot helt vanliga människor. Fler måste lagföras och fler måste låsas in, det är vårt mål.” 

Det handlar alltså inte alls om att skapa andra förutsättningar för människor, barn som vuxna. Det handlar kort och gott om inlåsning. Och om att göra skillnad på “människor som utgör ett hot” och “helt vanliga människor”. Den som inte får en klump i magen av att läsa det borde ta sig en funderare kring sin egen människosyn. Vilka är det egentligen Tidögänget tycker utgör ett hot? I och med deras förslag, till exempel det omtalade förslaget om visitationszoner, har det blivit allt tydligare att vem som anses farlig och inte blivit allt mer godtyckligt och baserat på fördomar. 

2024 är det alltså inte bara gångbart att göra denna åtskillnad mellan vuxna, utan även mellan barn. Var finns de garantier som visar att skolplikten kommer kunna uppfyllas? Var finns de garantier som visar att barnkonventionen, som är lag i Sverige sedan 2020, upprätthålls? På vilket sätt ska de unga som omfattas av detta kunna få inflytande över de processer som rör dem? 15–17-åringar får inte rösta. Så hur kan de påverka den här typen av förslag? Vad jag har sett är det ingen av dem som vill låsa in barn som också föreslagit sänkt rösträttsålder. Den politiska viljan att visa medmänsklighet trumfas av viljan att låsa in så många som möjligt så fort som möjligt. Som om inlåsandet i sig självt skapar ett bättre samhälle, trots att vi vet att det som behövs är allt annat än inlåsningar. 

Oförmågan att vilja se människan – barnet – bakom kriminaliteten gör att man aldrig närmar sig kärnan: varför blir barn kriminella? Vilken människosyn vill regeringen med sin SD-svans egentligen ska vara rådande i samhället? Vilken syn på barn ska gälla? Vad har de egentligen för visioner? För att bli av med alla ”människor som utgör ett hot” – märk väl att detta inte betyder att de behöver ha begått minsta lilla brott – måste de låsas in på livstid. De allra flesta straff är långt från livstid. Men ska man göra verklighet av idén att de hotfulla människorna ska rensas bort från gatorna måste de rensas bort för gott – eller ges en chans att ändra sin livsstil. 

Istället för att satsa miljardbelopp på att kriminalvården ska kunna låsa in fler, såväl barn som vuxna, borde pengarna gå till åtgärder som ökar ungas inflytande över sina liv, inte minskar det. Enligt Unicef:s Handbok för barns delaktighet och inflytande minskar skadegörelse, missbruk och kriminalitet när barn får möjlighet att påverka fritidsutbudet i en kommun. Vi behöver insatser som bidrar till att skapa den typen av inflytande, som skapar trygghet, hoppfullhet och gemenskap. Vi behöver en regering som tar människors, unga som gamla, liv och välmående på allvar. Vi behöver en regering som arbetar för en värld där barn och unga känner delaktighet och framtidshopp, och som inte enbart fokuserar på att låsa in så många som möjligt så snabbt som möjligt.