Det är en rimlig reaktion att vilja söka sig till en säker hamn i tider av krig. Hade ett svenskt Natomedlemskap kunnat villkoras till enbart för tiden för Putins krig hade jag inte motsatt mig det. Men Natoanslutningen beskrivs nu som oåterkallelig, och att våra åtaganden måste uppfyllas till punkt och pricka, inte minst det om ökade militära anslag.

Som bekant kräver Nato att minst två procent av ländernas BNP ska gå till försvarsmakten. Detta krav finns inte som en konsekvens av Putins krig, utan gäller oavsett hur omvärlden ser ut. Vi talar alltså om ett krav på evig militär upprustning bland några av världens redan rikaste och mäktigaste stater. För svensk del har miljardrullningen redan påbörjats. Det har lett till att försvaret nu är den utgiftspost som ökat snabbast av alla i den svenska statsbudgeten. Anslagen till krigsmakten uppgår nu till hela 120 miljarder kronor, dubbelt så mycket som för ett par år sedan. Det här är förstås anslag som tränger ut annat viktigt i budgeten; pengar till skolan, sjukvården och inte minst klimatarbetet.

Givet hur situationen ser ut just nu är det inte ologiskt att lägga mer pengar på det svenska försvaret. Vladimir Putin måste bekämpas med alla medel, även de militära. Men vad händer den dagen då Putin inte längre är med i spelet? Han kan bli avsatt av frustrerade oligarker som gör gemensam sak med en kritisk rysk opinion, mördas eller helt enkelt dö av hälsoskäl (alla kan se att han inte är frisk). Sker något av detta kan saker och ting ändras snabbt i Ryssland.

Som jag har nämnt i en tidigare text är den ryska historien full av sådana plötsliga vändningar. Den tydligaste referensen torde vara Stalins död, 1953. Redan dagen efter hävdes flera repressiva dekret och politiska fångar släpptes. Även om Stalins efterträdare, Chrusjtjov, inte var någon demokrat kom han att representera töväder och ett brott med den tidigare polisstaten.

Vi talar för litet om tiden efter Putin. Är det tänkt att vi ska bedriva militär upprustning i all evighet? Mot vilken fiende då? Nato kommer inte starta något eget krig, sägs det. Men för det finns inga garantier. Ett som i alla fall är säkert är att kapprustning inte gör världen tryggare, snarare tvärt om. Många krig har föregåtts av intensiva uppbyggnader av vapendepåer och arméer.

Förutom krigets elände i sig är det frustrerande att kriget slukar allt fokus. Vi lever mitt uppe i en klimatkris och det sjätte massutrotandet av arter, men det får sällan braskande rubriker. Häromdagen meddelades att regeringen nu instruerar Sveriges skolor att alla elever ska undervisas om Nato. Nej, inte om klimatkrisen eller artutrotandet, utan om världens största militära allians, med evig upprustning högst upp på agendan.

Sverige är nu medlem av Nato, men det är viktigt att hålla kritiken vid liv liksom visionen om neutralitet och alliansfrihet, det vill säga möjligheten att Sverige, när det passar, lämnar Nato. Ansvaret för kriget i Ukraina ligger till 100 procent på Ryssland och Vladimir Putin. Men det kommer att finnas en tid efter honom och då måste fokuset vara nedrustning och avspänning. Den ryska historien visar att det kan hända när vi minst anar det.

När Putin är av banan måste vi fredsvänner visa på ett alternativ till den eviga upprustningen.