– Det här innebär så klart en otrolig förändring av de ekosystem som de här arterna befinner sig i. Det förändrar de här ekosystemen när en viktig del av dem nästan försvinner. På sikt kan det få väldigt stora konsekvenser. Det leder till en annan dynamik i de här områdena, och vi vet inte exakt vad det kan komma att innebära, säger Olle Forshed, regnskogs- och Living planet report- expert på WWF.

Som exempel lyfter han de afrikanska skogselefanterna, som minskat med cirka 80 procent mellan 2004 och 2014 i Minkébé nationalpark i Gabon.

– När de försvinner så förändras artsammansättningen av träd, eftersom elefanterna äter frukter och sedan sprider ut fröna när de går runt i området. Den funktionen försvinner och det leder till en annan artsammansättning på sikt. De stora regnskogsträden som innehåller och binder mycket kol ersätts till stor del av andra, mer snabbväxande träd. 

– Det är osäkert exakt vad det kan leda till, men helt klart vet vi att det ändrar mycket av förutsättningarna i områdena där dessa arter försvinner.

Förutom att det är en förlust i sig när djurarter minskar i omfattning och dör ut så bidrar skadade ekosystem också till en minskad förmåga att förse oss människor med de tjänster vi behöver – så som ren luft, rent vatten och mat. Ekosystemen blir också mer sårbara för så kallade tipping points, det vill säga när ett system når en kritisk brytpunkt. De kan resultera i omfattande och potentiellt oåterkalleliga förändringar. Olle Forshed lyfter Amazonas som exempel. 

– Vi ser att Amazonas riskerar att förändras ganska kraftigt och nå en brytpunkt där själva grundförutsättningen för att fungera som en regnskog förändras. Om det blir torrare så kan till sist Amazonas inte fungera som en regnskog länge (där en del av skogen producerar vattenånga som blir till regn i en annan del) och då övergår det kanske till att vara en savannskog istället. 

– Vi ser det redan idag på vissa ställen i Amazonas. Dessa områden är ju idag kolsänkor, det vill säga de hjälper till att fånga in kolet i atmosfären. När det blir torrare kan dessa områden börja släppa ut kol istället, och därmed bidra till att öka på klimatförändringarna.

Ökar sårbarheten

Men kopplingen går också åt andra hållet. Mindre stabila ekosystem är också mer sårbara för yttre påfrestningar, som bland annat klimatkrisen kan orsaka. 

– För att kunna hantera klimatförändringen behöver vi en varierad och stabil biologisk mångfald. Ju mer intakt och variationsrikt ett ekosystem är desto mer motståndskraft har det att hantera förändringar.

– Vid exempelvis en långvarig torka så kan en variation av olika arter vara till hjälp eftersom olika arter kan hantera stressfaktorer på olika sätt. Det kanske ändå blir en förändring, men som inte slår så hårt som om det bara hade funnits en art kvar. 

Behövs en samhällsomvandling

Orsakerna bakom den drastiska minskningen handlar i stor utsträckning om att vi människor förstör olika livsmiljöer, bland annat genom avskogning via vårt jordbrukssystem. Men det handlar också om överexploatering, invasiva arter, sjukdomar samt föroreningar och klimatförändringar. 

För att vända utvecklingen så krävs en rad saker, enligt WWF. Bland annat ett förändrat matsystem, då vår livsmedelsproduktion idag är den främsta orsaken till förlust av livsmiljöer världen över och står för 70 procent av vattenanvändningen och över en fjärdedel av växthusgasutsläppen.

– Vi måste verkligen ställa om vår matproduktion till att bli mer hållbar. Företag och privatpersoner kan bidra, bland annat genom att verka för att konsumera mindre men bättre kött, till exempel mer naturbeteskött och ekologiskt producerad mat samt att minska matsvinnet. Det är jätteviktigt att minska den totala klimatpåverkan, även för den biologiska mångfalden, säger Anna Richert, senior matexpert på WWF, i ett pressmeddelande.

Åsa Ranung, policyexpert om biologisk mångfald på WWF, säger att läget är bekymmersamt. 

– För att komma tillrätta med det behöver vi både mer och mer effektiva naturvårdsinsatser och att komma åt drivkrafterna som ligger bakom. Det behövs en stor samhällsomvandling och hela samhället behöver vara med, säger hon.

Globala mål

Det är bra att vi har satt globala mål om vad vi vill åstadkomma, konstaterar hon och syftar på Kunming-Montrealramverket som världens länder kom överens om för två år sedan. Det handlar om att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, bland annat genom att skydda 30 procent av världens natur fram till 2030 och att restaurera förstörd natur. 

– Med detta sätter vi ju riktningen på samma sätt som Parisavtalets 1,5-gradersmål. Men det räcker inte att sätta målen. Man måste genomföra dem också, det gäller för alla länder i världen, också Sverige.

Två viktiga globala möten är på gång under hösten. Redan den 21 oktober hålls FN:s möte i Colombia om den biologiska mångfalden, COP16. Därefter kommer klimatmötet COP29 i Baku i november.

– Båda blir ett jätteviktigt tillfälle att öka takten och säkra genomförandet. För vad länderna faktiskt gör, det är det som brister, säger Åsa Ranung.

Vid mötet i Montreal för två år sedan sattes målet att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald. Hemläxan till årets möte, COP16, var att länderna skulle lämna in nationella strategier och handlingsplaner om hur de ska nå upp till målen. Men redan nu syns det tydliga brister, fortsätter Åsa Ranung.

Sveriges plan försenad

– De planer som har lämnats in är långt ifrån tillräckliga. Det finns brister både vad gäller beskrivna åtgärder och kring finansiering och hur man tänker hantera drivkrafterna bakom. De flesta länderna har inte ens lämnat in sina strategier, däribland Sverige, säger Ranung.

I budgetpropositionen som lades fram nyligen meddelade regeringen att en sådan handlingsplan kommer att tas fram först under 2025, ett år försenat.

– Det är jätteviktigt att den tas fram och att den är tillräckligt ambitiös och lever upp till de globala ambitionerna.

– En annan sak vi skulle vilja se är branschvisa färdplaner för olika sektorer om hur de ska kunna bidra till målen.

Krävs ökad finansiering

Och för att leva upp till ambitionerna krävs det att man satsar resurser.

– Vi behöver säkra upp finansieringen och leva upp till löften man gjort om finansiering. Men Sverige gör precis tvärtom idag. Den nuvarande regeringen har minskat miljöbudgeten med nästan en tredjedel sedan den tillträdde. Här behöver vi öka satsningarna.

Det är en omfattande omställning som behövs, av våra energi-, finans- och livsmedelssystem. Vi behöver helt enkelt se till att våra investeringar inte förstör naturen utan istället gynnar den.

– Vi måste mobilisera mer resurser till natur och klimat, både privata och offentliga. Och vi behöver ställa om vårt finansiella system så att pengarna går till sånt som är bra. Fasa ut och styra om subventioner som är skadliga, till exempel, och se till att det går till insatser som är bra för naturen.

Förutom att öka finansieringen nationellt måste Sverige också leva upp till sina internationella åtaganden och bidra globalt. Genom det globala ramverket har världens länder satt som mål att till 2030 öka de ekonomiska resurserna för naturen till 200 miljarder dollar per år, varav 30 miljarder per år till utvecklingsländer.

Naturpolitiskt ramverk

WWF skulle också vilja se att Sverige tar ytterligare ett steg på hemmaplan.

– Ge naturen den prioritet som den förtjänar, en tydligare plats på agendan. För klimatet har vi det klimatpolitiska ramverket. För naturen har vi inte det. Men det skulle behövas ett naturpolitiskt ramverk på samma sätt, som ger en central plats i politiken.

För även om den biologiska mångfalden får långt mindre uppmärksamhet än klimatkrisen så är de båda två kriser där den ena inte kan lösas utan den andra. 

– Vi ser tydligt att om man har ett välmående ekosystem så kan det fungera som en buffert när klimatförändringarna skapar långvarig torka till exempel. Friska ekosystem kan också lagra mer kol och mildra klimatförändrarna. Och även det motsatta gäller: klimatet driver på förlusten av biologiskt mångfald. Den ena krisen kommer inte att gå att lösa utan den andra.