Ulf Kristersson säger att antisemitisk propaganda är värre än antimuslimsk. Det värsta med det uttalandet är inte innebörden, men hur kalkylerat det är. För en antirasistisk rörelse finns det ingenting mer förödande än när minoriteter ställs mot varandra.
För tio år sedan besökte jag en högstadieklass i Malmö. Ett gäng eldsjälar till lärare hade noterat att det börjat klottras antisemitiska budskap på skolan. De judiska eleverna kände sig inte längre trygga. Varje morgon möttes de av budskap som pekar ut dem som en del av en maktelit, konspirationsteorier som är omöjliga att förstå för en fjortonåring som mestadels ägnar sin tankeverksamhet åt concealers och fotbollsträningar. En av dessa elever, S, kom fram efter min föreläsning och berättade att hon inte längre vågar bära davidsstjärnan runt sin hals. En erfarenhet hon delar med många andra. Samma år, och i samma stad, blev en rabbin påhoppad. Han berättar senare att han inte känner igen sin stad längre. Samma erfarenhet delar han med det muslimska civilsamhället i Malmö. De berättar om hur den antimuslimska utvecklingen gjort det omöjligt för dem att bedriva verksamhet. Minskat stöd, attacker mot moskéerna och dess medlemmar. Varken judar eller muslimer beskriver ett tryggt samhälle.
Det har sedan länge varit en av rasismens mest effektiva metoder: att ställa minoriteter mot varandra. Tvinga oss att debattera vem som är mest utsatt – istället för att enas i gemensam ilska över vårt rasistiska samhälle. När Ulf Kristersson säger att antisemitisk propaganda är värre än antimuslimsk gör han inte det för att han saknar kunskap om rasism – tvärtom. Han gör det i förhoppning om att vi ska ägna mer tid åt att jämföra oss med varandra, istället för att ifrågasätta varför han samarbetar med ett parti med antisemitisk och antimuslimsk politik.
Jag ser flera i flödet dela artikeln om Kristerssons uttalande. Någon skriver: ”i skolan pratade man alltid om Förintelsen, men aldrig om folkmord som drabbar muslimer.” Som om lärdomar om Förintelsen kom från tomma intet och inte är resultatet av alla överlevare som enträget, i decennier – och i motvind – ägnat sina sista år åt att berätta för omvärlden om vad de varit med om. Det är inte tack vare en maktelit som vi i dag vet om extremhögerns yttersta konsekvenser – det är tack vare alla dem som tvingades berätta om vad de varit med om. Och jag är dem evigt tacksam.
På ett äldreboende i Östergötland befinner sig just nu en av få överlevare. Hon har blivit dement och om nätterna tror hon fortfarande att hon befinner sig i ett koncentrationsläger. Personalen på boendet gör sitt bästa för att försäkra henne om att så inte är fallet. Ändå är hon övertygad om att personalen är vakter redo att skicka henne till gaskamrarna. Jag läser somligas uttalanden om hur ”folk bara bryr sig om judar men inte andra” och jag känner: fan ta er. Och fan ta alla som inte klarar av att vara konsekventa antirasister.
Ulf Kristerssons uttalande sätter fingret på hur rasismen lyckats överleva. Den frodas genom splittringar. Dess existensberättigande vilar på det. För medan vi är upptagna med det formas lagstiftningar som gör det omöjligt för oss att finnas. Det har aldrig funnits ett större behov av en konsekvent antirasism. En som förstår att rasismen tar sig olika uttryck, men ändå kväver oss som ett kollektiv. En som förstår att antimuslimsk rasism är förödande, att den antimuslimska rasismen vunnit mark i Sverige. Men samtidigt kan förstå att rasism aldrig kan existera som ett isolerat fenomen: antisemitism, afrofobi, antiromanism, islamofobi, antisamisk rasism är var för sig – och tillsammans – en del av det svenska DNA:t.
Om vi på allvar vill stävja den rasistiska utvecklingen gör vi det bäst genom att hämta kraft hos varandra. Vår Tidöregering vill hitta alla anledningar till att splittra oss – vi är bättre än så.
