DEBATT. Sverige militariseras alldeles obestridligen. Anslagen till krigsmakten ökar och ska höjas ytterligare. Medlemskap i en militär allians har rasslats fram så snabbt som några av de framtida vapenbröderna tillåtit det. Ministrar talar om kriget nästan som det är väntat. Denna militarisering råder politiska makthavare omedelbart över. Det sker samtidigt en militarisering av tanken. Media ägnar allt mer utrymme åt välvilliga reportage om vapenindustrins blomstrande verksamhet. Det görs inslag om hur många i Sverige som är redo att dö på slagfältet pro patria. Vardagen för inryckande rekryter skildras nästan lika ömt som i de gamla beredskapsfilmerna.

Hur kan det bli så? En god hjälp att se vad det handlar om kan vara att dyka ner i den engelske filosofen och politiske teoretikern Thomas Hobbes bok Leviathan från 1651. Det som räknas i mellanmänskligt umgänge är ytterst inget annat än fysisk styrka. Och i genomsnitt äger människor ungefär lika mycket av den varan. Det betyder att oenighet mellan människor obönhörligen leder till fiendskap och till en kamp utan slut. Det naturliga livet karakteriserar Hobbes därför som solitary, poor, nasty, brutish, and short. Det är ett liv i fruktan. I naturtillståndet fruktar vi varandra, med all rätt. I ett naturligt fritt tillstånd ligger friheten i att dominera andra, inklusive att lägga under sig den andres kropp och själ och dennes materiella tillhörigheter. Konflikten mellan människor är oundviklig och kan endast hanteras genom att acceptera ett monster (Leviathan) som härskare och som med sin styrka tvingar oss att samarbeta.

Så tycks Hobbes resonera. Så tycks politiken i dag grundas. Det Hobbes säger indirekt, och som politiker i dag förbigår med total tystnad, är att det också betyder att vi inte har något fredligt sätt att hantera konflikter på. Inga förhandlingar. Ingen dialog. Inget tagande och givande. Det betyder också oförmåga att leva med olikheter, med skilda åsikter eller olika religioner. Det som återstår för att åstadkomma fred, eller kanske snarare ett tillstånd av ickekrig, är en suverän härskare som bevarar enheten och freden med sin fysiska kraft men också genom att kontrollera de idéer som sprids, de läror som förkunnas och vad som får publiceras.

Det är detta politiken bygger på. Hobbes konstaterar att det måste vara så. Kanske ska dagens politiker också öppet säga att det är denna syn på människan som utgör grunden för politiken. Det enda sätt vi har att hantera vår gemensamma tillvaro på är underkastelse under en våldsapparat och en härskare som tvingar oss till endräkt. Leve våldet! Leve den auktoritäre härskaren!